JAG FORTSÄTTER och är still going strong

Nu sjunger 2013 på sista versen och min senaste bloggsida har blivit för lång och tungrodd både för mig själv och läsaren. Då kör vi in på ett nytt spår och så träffas vi på den nya sidan där jag kommer att skriva om gammalt och nytt precis som vanligt. Den nya sidan heter "Tuta och Kör" och finns i menyn till vänster på entrésidan.

I går tog jag ut Nyårsaftonen i förskott men när det är så här många helgdagar blir man lite "veckovill.  Att vara veckovill betyder att man glömt vilken veckodag det är och det är rätt lätt gjort. Men nu vet jag att det bara är måndag men en rätt viktig sådan eftersom det är slutskrivet  i  Avsnitt 2. Men jag kan för säkerhets skull önska alla läsare Gott Nytt År en gång till.

Det känns lite ovant att börja på en ny sida men jag hoppas att det skall gå bra i fortsättningen. Den har fått en riktigt "klatschig" layout , tycker jag själv och det är givetvis min vän fotografen som är mästaren bakom verket. Hennes bilder lyfter mina texter . Om det bara vore  en massa bokstäver skulle det bara se  torrt och tråkigt ut. En bild säger alltid mer ord  och det är lätt att bli inspirerad när man ser ett vackert foto  eller rolig bild. Om någon undrar var jag får alla mina ord ifrån så kan jag inte nöjaktigt besvara  frågan. De liksom bara trillar ut ur mitt gamla huvud. En så gammal hjärna som min har givetvis lagrat mycket i cellerna under tidernas lopp , men jag tror att  det mesta har kommit  bort på vägen för det känns totalt  tomt i skallen ibland. Det händer  att  jag inte ens kommer ihåg vad folk heter fast jag har känt dem i åratal. Jag förlägger saker och ting och får springa omkring och leta efter dem i timtal. Sådant kallas tankspriddhet om du  är ung men inte om det gäller gamla tanter för de är aldrig tankspridda utan de är  bara "vimsiga" i största allmänhet. Vimsig eller inte men nu har jag med mycken möda och stort besvär skrivit mitt andra inlägg på den nya sidan. Blomman på bilden är en hyllning till min vän fotografen. Hon kommer att känna igen bilden som sin egen. Visst är den fin?

Idag har det varit en strålande dag och jag och min vän fotografen har njutit av en lång och stärkande promenad, Allt är fortfarande grönt och vackert och man vill liksom hålla kvar sommaren och inbilla sig att  det är långt till vinter. Den skall man för övrigt glömma så länge man kan för det finns inte så mycket som är lustbetonat med denna årstid. I alla fall Inte i mina ögon för jag åker varken skidor eller skridskor. Dessutom är risken för en gammal tant att "dratta på ändan" överhängande en stor del av året, så jag föredrar sommaren. Vi var som sagt var ute och flanerade i en av stadens vackra parker och vilade sedan benen på en ganska nobel trottoarservering där vi  satt och läppjade på  vars en av de moderna kaffevarianterna. Jag som numera blivit mera van vid nymodigheter och dessutom har utvecklat en liten aning världsvana beställde  en Latte, för hur det nu är så är den en smula mer närande än en Cappuccino och det blir lite mer vätska för pengarna. Sitter man vid ett stråk är det ett sant nöje att kommentera förbipasserande och deras klädsel. Den är varierande vill jag lova och en del personer borde ha tittat närmare på sig i spegeln innan de gick ut på stan. Min egentliga mening med dagens inlägg var att tala om hur avundsjuk jag är på flyttfåglarna som har sommar året runt, men det blev det inte plats till ser jag, Men en bild på sådana kan jag bifoga och det är alltid något.

Jag är väldigt intresserad av gamla talesätt eller ordstäv. ibland säger man idiom, men det är egentligen samma sak.  Idag har jag fastnat för begreppet segla  och får det inte ur skallen. Segling är absolut inget för mig för jag tycker att det verkar livsfarligt att ge sig ut på sjön och lita på att man ska komma någon stans för att det  är blåsigt och vinden friskar i, som det så vackert heter. Men står  jag på landbacken och någon vågar  säga " att hon är ute och seglar" så är jag inte heller ute på sjön utan  jag "har fått någonting om bakfoten"  det vill säga  jag har missuppfattat eller missförstått det som  "är på tapeten" eller det man diskuterar. Har jag "vind i seglen" så befinner jag mig fortfarande  "på landbacken"  men  är framgångsrik  och klarar av i det  jag håller på med. Det skulle jag helst vilja göra i detta ögonblick men det är inte så  lätt  "att komma på rätt köl"  när man har navigerat fel. Hur som helst så är det trevligt att se på segelbåtar i skärgården och min vän fotografen är stormförtjust i att fotografera den sortens "flytetyg." Jag tycker ju att det är vattnet och lite öar som är det finaste  i skärgården men det piffar onekligen upp om man får se  lite fina båtar komma seglande. Jag hoppas att dagens bild "bär syn för sägen."  Med det sista menas att om man tittar på bilden så bevisar den att det sagda är alldeles rätt.

Häromdagen hade jag tänkt skriva lite om fåglar för det är ett ämne som intresserar mig och mest den här årstiden eftersom en del av dem lämnar oss när sommaren tagit slut och ger sig iväg till varmare breddgrader. Andra stannar kvar och genomlever vintern tillsammans med oss, Fåglar som stannar kvar är inte särskilt populära för de sjunger inte och är inte speciellt färggranna heller. Duvan tillhör inte mina favoriter. Visserligen har den blivit en sinnebild för freden och en gång i världen  var den ju användbar i postgången.  Alla har väl hört talas om brevduvor som ofta sågs avbildade med ett brev i näbben och då gjorde de en smula nytta. Det gör inte de duvor som  slagit ner sina bopålar under eller över min inglasade balkong. Jag vet inte så noga vilket. Däremot vet jag att jag inte längre kan öppna balkongens fönster för då tar duvorna det som en direkt invit och kommer och hälsar på. Att få ut dem igen är ett så besvärligt företag att jag numera håller mina fönster stängda. De radar upp sig  åtta till tio stycken på balkongräcket och håller utkik och visar vem som är "herre på täppan." Hyresvärden anser inte att det  angår honom så på den vägen är  och förblir det min ensak. Någon bild på duvor har jag inte men kanadagåsen är ju också problematisk så den får representera  duvan i det här inlägget.

Jag är inte uppfödd med bananer. Visserligen började Sverige importera bananer redan 1909 men det var nog inte i så stor skala att småstäderna fick vara med och dela på bananlådorna. Jag minns inte ens när jag första gången såg en banan.  Vi var inte bortskämda med exotiska frukter. Vi fick nöja oss med att äta svenska äpplen och päron när det var säsong för sådana men på julen kunde man få en apelsin att kalasa på. Bananer är ätliga och kaloririka frukter som härstammar från stora blommande örter. De växer följaktligen inte på träd utan i klasar på gröna kraftiga plantor. Under andra världskriget importerades inga bananer och de ungar som föddes då hade i likhet med mig aldrig sett en banan och de  var lika förvånade som jag när de fick skala den första. Bananer är rätt matnyttiga  och innanmätet hygieniskt förpackat innanför skalet. Om det kniper så kan jag en och annan gång  ersätta lunchen med  en banan , men i det stora hela så tycker jag inte att bananer är speciellt goda. Att jag ägnar så här många ord på dem beror på att jag ville visa ett foto på hur en något skämtsam person tänkt sig svensk bananodling. Min vän fotografen tog bilden och tycker säkert också  att  en gul banan kan lysa upp ett svenskt lövträd.

Jag har nog begåvats med lite väl mycket fantasi och det är väl på gott och ont. När jag till exempel skall  berätta om mina "tillkortakommanden" det vill säga mina fadäser, så håller jag mig alltid till sanningen i största möjliga mån . Det kommer kanske till ett och annat ord som sätter lite färg  på händelsen och gör att  jag kan få skrattarna på min sida. Det är inte så dumt i sällskapslivet, för "ett gott skratt förlänger livet" och är uppfriskande i största  allmänhet. Det går inte att bre på för mycket för  då säger folk att man ljuger eller berättar sagor. Det senare skulle jag gärna vilja göra men alla fina sagor är redan skrivna av stora sagoberättare som kunde sin sak. I min barndom läste vi alltid sagoböcker  och fick sådana i julklapp eller födelsedagspresent. Jag tror inte att nutidens barn uppskattar Elsa Beskows saga om Tant Grön. Tant Brun och Tant Gredelin. Det gör jag och jag är särskilt förtjust i den söta bilden på dem som pryder dagens inlägg, Jag tycker faktiskt lite synd om dagens barn som sitter och "duttar" på sina mobiler och aldrig har läst Tomtemors sagor och alla de andra berättelserna. Jag misstänker att de skulle kalla dem "töntiga" men det kommer jag aldrig att göra.

Det blev inget blogginlägg i går för jag var ute och visade upp mig och blev bjuden på party efteråt. Jag åkte tåg till evenemanget och tänker torgföra lite åsikter om Statens Järnvägar. Fint åkte jag  för det stod 1 klass salong på biljetten samt att jag skulle serveras en måltid på plats. Det lät intressant och serviceinriktat och jag emotsåg med spänning denna måltid eftersom jag  hade läst  någonstans om  en tre rätters meny. Enligt SJ-s normer var det kanske en sådan. Det beror liksom på hur man ser på saken. På brickan, som inte var särskilt stor, fanns 3 ytterst små karotter varav den största innehöll huvudrätten. På en av de mindre räknade jag till 4 cocktailtomater och 8 styck 1 cm stora gurktärningar,  I den tredje pytsen fanns desserten, en liten fyrkant som var  ett mellanting mellan pudding och kaka.  Varmrätten kunde jag tyvärr inte artbestämma. Det var  en liten portion ris och  lika  mycket sönderkokt köttstuvning. Allt var fullkomligt ätbart och jag blev mätt. Det låg dessutom en liten platsförpackning smörgåsmargarin på brickan. Om man glömt bort tillhörande brödbit eller bara ville ge mig ett litet tillskott av fett vet jag inte. Min närmaste medpassagerare åt medhavd sushi i stora lass. Han kanske visste av erfarenhet att en lunch enligt min beskrivning inte mättar en karl. Jag har inga som helst klagomål på min resa för jag  vet att salong  inte är salong utan något helt annat och jag kom fram i rätt tid för ovanlighetens skull. Mer om min resa följer. Något foto av måltiden har jag inte så jag tar ett i högen.

När man åker tåg så har man för det mesta ett mål för resan. Igår berättade jag om tåget  och i dag kan jag tala om att jag steg av på rätt ställe  där jag hade ett uppdrag att utföra. Har man uppdrag så har man en uppdragsgivare och jag  blev i god ordning hämtad vid tåget och lotsad till mitt hotell. Det var inte vilket hotell som helst utan det allra finaste som fanns i stan. I  min barndom drömde jag om att någon gång få bo på hemstadens noblaste hotell och ansåg drömmen orealistisk och ouppnåelig. Det var den inte utan jag har logerat där flerfaldiga gånger på ålderns dar och inte upplevde jag  det som vare sig lyxigt eller särskilt märkvärdigt. Jag har även bott fint på utrikes ort  och faller inte i farstun i första taget.  Men jag må då säga  att  stället jag inkvarterades på i torsdagsnatt slår det mesta. Det förenade lyx med atmosfär och enligt reklamen skall det vara en totalupplevelse av kvalitet, flärd och tradition att bo där. Det stämde på pricken. Utsikten från mina fönster högst upp i huset var magnifik. Bubbelbadkaret vågade jag mig inte på men jag bjöd på cappuccino från pentryt när min ciceron kom för att hämta mig för en rundvandring på stan och jag tog för mig av frukt och konfektyrer från en välfylld skål. Jag mådde som en prinsessa, men så är det lite av en Askungesaga att få uppleva så mycket som jag gör på gamla dar. Om mitt uppdrag berättar jag vid senare tillfälle. Jag vet ju inte om det blev utfört till  belåtenhet. Men den som engagerar en gammal tant får skylla sig själv.

Idag tänker jag berätta varför jag var ute och reste. Jag medverkar gärna  i sammanhang där jag får bevisa att även äldre personer är intresserade av teknisk utveckling och att vi är fullt kapabla att framföra våra åsikter om någon gör sig besvär med att fråga vad vi tycker och tänker. Jag visste inte om att det fanns ett stort antal forskare och innovatörer som i flera år sysslat med att ta fram tekniska hjälpmedel för att underlätta för äldre personer att  bo hemma så länge som möjligt. Vi blir ju allt fler som lever längre och ställer krav på kommuner och landsting. Det jag inte kände till var att det finns en organisation inom EU som håller årliga konferenser och visar upp och diskuterar de framsteg som gjorts sedan förra konferensen. I år var det Sveriges tur att vara värd för evenemanget som hölls i Norrköping. Där finns det stora och fina lokaler som inretts i tidigare fabriksbyggnader. Det var mycket intressanta saker som visades upp och särskilt robotarna väckte mitt intresse. En sådan  vill  jag gärna ha som hjälpreda och kompis när jag  en gång behöver assistans och tillsyn. Jag kan inte i mina korta inlägg berätta mer än att jag var "hemlig gäst" på konferensens sista dag och blev intervjuad om mitt förhållande till tekniken i allmänhet och datorn i synnerhet. Om någon vill veta mera lämnar jag gärna ut adressen till hemsidan. Jag har ingen bild från konferensen att visa upp men dagens bild bevisar att min vän fotografen är något av innovatör hon också .

Det blev middag efter konferensen och den behövde jag verkligen efter det låga  kaloriintaget på tågresan . Jag har aldrig förr ätit tillsammans med så mycket folk och i en så stor lokal. Av praktiska skäl serverades buffé och man  bestämde själv sitt dryckesintag och fick öl eller vin mot kupong. Allt mycket bra och välordnat. Ett glas vin räcker åt mig och det blev bordsgrannen glad över när han fick  ransonen som  blev  över. Engelska var samtalsspråket  men jag var  bland  norrmän och vi  pratade glatt på våra egna tungomål. Det blev dans på kalaset också och jag fick  mig en svängom med  min norske bordskavaljer Det var inte i går jag  dansade men gamla takter sitter i och det gick som smort. tack och lov. Stämningen steg för var minut som gick och då ökades takt och tempo hos såväl orkester som delegater. Det var ett sant nöje att se när strama konferensdeltagare släppte på värdigheten totalt och bara buggade loss.  En sådan  livsglädje har jag sällan skådat maken till och  uthålligheten  var beundransvärd. Musikens makt är stor och det behövs inga specialkunskaper i dans för att stå och skaka på "rompan." och vifta med armarna till eggande dansmusik. Jag hörde att partyt inte slutade förrän på småtimmarna. Då sov jag men det kändes  hur "kul" som helst att en gång i sitt liv ha varit med på ett ställe där det var ordentligt "drag under galoscherna." Fotot gör inte tillställningen rättvisa men det är det enda jag har.

Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Jag vill inte heller att bladen skall gulna och ramla av träden. Men vad hjälper det?  Ingen bryr sig och  snart är det höst.  Idag tänkte jag vara lite allvarsam och om det går skall jag inte använda gamla talesätt när de egna orden inte  räcker till. Jag skall inte heller klaga över livets orättvisor och bristen på service i samhället. Men jag skall komma med ett gott råd. Gå inte ut och handla om du inte har kontokort. Nu har min matbutik avskaffat penninghantering vid sina  kassor och det hade jag inte en aning om. Följer alla affärer efter blir det inte lätt för gamla gubbar och tanter att handla med kort.  Är man lite skumögd är det inte lätt att peta in  koden i den lilla "manicken" som är till för ändamålet. Vi i den äldre generationen tycker om att ha några kronor på banken och plocka med våra sedlar och känna att vi är "stadda vid kassa." (betyder att vi har pengar att röra oss med). Jag under om svenska staten har tagit reda på vart vi och samhället är på väg. Det tror jag inte för Riksbanken kommer  ju att Inom en snar framtid trycka upp nya sedlar och  dra in några gamla. Det anser jag vara en helt onödig utgift för oss skattebetalare om vi ändå inte kan använda sedlar när vi handlar. Nu har jag trots alla goda föresatser kverulerat och luftat mina känslor.  Men jag har alltid haft en positiv inställning till allt som är vackert och estetiskt tilltalande. Därför publicerar jag min vän fotografens vackra sommarbild och garanterar att jag inte kommer att säga det minsta  negativt om årets underbara sommar. Den har varit toppen.

Jag hade verkligen trevligt under min Norrköpingsvistelse och jag kan varmt rekommendera äldre herrar och damer att ta till sig lite datorkunskap för det kan man ha nytta av även på äldre dar. Nu tror jag inte att denna kunskap är hela anledningen till att jag får tycka till om både det ena och det andra. Det är nog en kombination av flera faktorer. Jag har i alla fall en viss livserfarenhet. Fattas bara annat, när man föddes långt innan det fanns radio och TV eller en telefon i var mans hus. Jag är rörlig i säväl "hjässa som fotabjäll" fortfarande. Det har vissa fördelar att ha förståndet i behåll och är bra att slippa släpa på en rollator när man skall ut och gå. Därmed inte ett ont ord sagt om detta hjälpmedel, som är till stor hjälp för många. Mitt bloggande spelar kanske en viss roll. Jag skriver inte ett dugg märkvärdigt, tycker jag själv. Men det har en viss betydelse om man vet var bokstäverna finns på tangentbordet när man skriver. Då behöver det inte bli en massa fel , som skall rättas till efteråt. En viss bok populariserade en gammal gubbe och det skvätte nog över även på gamla tanter. Den boken innehöll en massa överdrifter men många har haft roligt när de läste den. Dagnens bild har inte min vän fotografen tagit men damen i gult lyser upp den.

I morgon är det kanelbullens dag och jag gissar att det kommer att ätas många sådana bullar till kaffetåren. Jag tror inte att kanelbullar är någon nyttig föda för senast i kvällens nyhetsutsändning varnade man för vitt mjöl och socker. Det är ju huvudbeståndsdelarna i kanelbullen. Det var kanske med tanke på morgondagen som vi fick ett varningens ord på vägen. Förr i världen firade man bara almanackans röda dagar. Nu är det fars- och morsdag, alla hjärtans-dag och en massa andra dagar som vi skall fira för att affärsmännen skall få sälja presenter. I morgon blir det bagarna som gör sig en extra "hacka.". Nu konkurrerar ju Pressbyrån och en del dagligvaruhandlare med bagarna och bakar bröd , som kallas för butiksbakat. Jag tror att det är fusk och båg för jag har ännu inte sett killen i min pressbyråaffär  blanda deg och kavla och stå i. Det skulle för övrigt inte hälsovårdsmyndigheten tillåta. Antagligen får han sina bullar färdigrullade och stelfrysta. En liten ugn har han säkert och jag måste erkänna hans lilla bullbageri utsänder förföriska dofter. Jag har en viss svaghet för kanelbullar och bakar själv sådana i mindre format. Det där med dagar är smart påhittat och vi kunder går i fällan. En gång i tiden fanns det "Menlösa barns dag" i allmanackan. Den har fallit i glömska .I  vår världsdel finns det inga menlösa barn, Nutidens ungar har mål i mun och vet vad de vill, men det är inte omöjligt att de gillar kanelbullar.

Rönnen är ett träd av släktet rosväxter och de små bären ser ut som minatyräpplen. Just nu lyser de färggranna  bären upp träden och gammal folktro säger  att det skall bli en riktigt sträng vinter om det blivit många bärklasar på rönnen. För min del tycker jag att rönnarna är mer buskar än träd men det är en smaksak. Man kan göra rönnbärsgelé om man har lust och den smakar rätt pikant till kötträtter. Fåglarna brukar kalasa på rönnbär när de inte har mycket annat att äta och gör de det en kall vinter när bären varit frusna och lite jästa så blir de små liven på "pickalurven" (fyllan) och det är roligare för åskådaren än för fågeln , som inte vet var den kommer ifrån än vart den ska ta vägen. Det kanske inte mänskliga fyllo vet heller. Jag har aldrig varit mer berusad efter ett kalas än att jag hittat hem, så jag kan inte yttra mig sakkunnigt. Det finns ett gammalt ordstäv som lyder som följer: "Surt sa räven om rönnbären". Jag som är specialist på ordstäv kan tala om att så sade man, mer förr i tiden än nu, när det var någonting man gärna ville ha  men inte fick det. Då undervärderade man det åtråvärda för att inte visa sig besviken. Jag vet inte om det överhuvudtaget finns något intresse för rönnbär hos mina medmänniskor men själv tycker jag att de lyser upp  i höstmörkret.

Nu får man snart plocka fram vinterjackan och allväderspjäxorna och det är något som jag drar mig för. Det är mycket roligare att lägga dem i malpåse. Men naturen har sin gång och mot den har man ingenting att sätta emot. Det är bara att följa med och bli äldre och rynkigare. Fortfarande blommar det lite pelargoner och petunior utomhus i blompottor och balkonglådor på sina ställen. Det får man vara glad över. Blommor är glädjeämnen och har man gröna fingrar kan man odla sådana inomhus på vintern. Det gör jag,  fast nu på gamla dar har jag blivit lite glömsk och kommer inte ihåg att vattna. alla gånger. Utan vatten inget liv. Det gäller människan också och  tills vidare har jag inte glömt att vattna mig själv och det är ändå positivt. Det är också rätt viktigt för människan att äta på bestämda tider och det gjorde jag alltid när jag arbetade och förtjänade till livets nödtorft. Numera när jag är en utgiftspost för staten och lever ett lättjefullt liv kan det bli lite sena frukostar och dito övriga måltider ibland. Det anser jag vara en pensionärs rättighet men någon ordning bör det ändå vara även på en gammal människa, så jag vill inte uppmuntra någon att följa mitt dåliga exempel. Det var min mening att skriva något vackert till dagens trevliga bild men det blev som vanligt "blandad kompott."  Jag är och förblir oförbätterlig.

Alla är vi barn i början och det är så sant som det är sagt. Jag har alltid påstått att man blir aldrig för gammal för att lära och nu är det aktuellt att bevisa att det är sant.  Själv trodde jag att jag var utlärd och att det inte fanns mer vetande och kunnande som jag behövde inhämta i detta jordelivet. Jag hade ju med mycken möda och stort besvär på gamla dar inhämtat en del kunskaper i den moderna datorhanteringen. Till detta  behövde jag inte bara använda huvudet utan även händerna. Det var inte det lättaste att lära sig använda "musen." Det var en riktig "luring" att hålla reda på i början och  svårt att veta om man skulle klicka höger eller vänster. Det vet jag nu och allt är frid och fröjd. Min vän fotografen är ägare till en Ipad och kan inte nog lovorda dess förträfflighet. Hon tyckte att även jag borde skaffa mig en sådan men jag motstod frestelsen. Det skulle inte bli någon Ipad  här inte, men  när jag for hem från konferensen jag varit med på hade jag en Ipad i bagaget. Jag tackar den ädle givaren som frikostigt belönat en liten insats med en stor gåva. Nu gäller det att visa sig värdig förtroendet och lära sig att rätt hantera den behändiga tingesten också. Det gick lite trögt vid första försöket. Kanske var det för trångt i hjärnkontoret. Om mina gamla kunskaper om datorer är tillräckliga för Ipadhantering så kanske det bara behövs lite fingerfärdighet för att lära sig "dutta" rätt. Den som lever får se. Idag har jag inte ägnat mig åt några  övningar. Jag har njutit av söndagsvilan, men i morgon skall jag ta nya friska tag. Vi får hoppas att "lyckan står den djärve bi."

Nu är det höst. Det går inte att inbilla sig att sommaren har dröjt kvar för löven på träden utanför mitt fönster är alldeles gula. Det är ju snällt av den som indelat året i fyra årstider att muntra upp oss med lite glada färger innan den stora förgängelsen sätter in. Om jag fått  bestämma hade det räckt med två årstider per år och det hade givetvis blivit vår och sommar. Men nu är det som det är och det är bara att konstatera att det inte är långt kvar tills det blir dags att plocka fram broddarna. Men hösten har ändå vissa försonande drag . Den svenska frukten mognar och säljs till överkomliga priser. Svensk frukt är någonting helt annat än de knallhårda gröna äpplen som importeras och säljs året runt. Frukt är hälsa och man kan äta mer av den om den är aromrik och väldoftande.  Det är klart att det kommer en  hel del goda saker utifrån också  och det är fel att klanka på allting. Men nu skulle jag skriva en höstbetraktelse och då vill jag först och främst säga att de färggranna höstlöven fyller en viss funktion i kretsloppet, för  innan löven faller bryter trädet ner det gröna klorofyllet och sparar det till nästa är. Det är väl fiffigt så det förslår. I naturen är det mesta mycket vist inrättat och det kan vi bara vara glada för. Där är det ordning och reda vilket det säkert inte varit om jag fått bestämma.

 Det finns mycket som är vackert och det är svårt att bestämma sig  vad som är vackrast i vår tillvaro. Det finns vackra människor och vackra saker men jag tror nog att naturen kan visa upp vyer som slår det mesta. Bilder av vatten och vågrörelser är bland det vackraste jag vet. idag blev jag så tagen av en av min vän fotografens bilder att jag måste få visa den. Till så mycket skönhet måsta man också utrycka sig med känsla och takt och inte förstöra helhetsintrycket. Jag har gjort mitt bästa. Att jag kom in på ämnet vatten beror på att jag, om allt går enligt planerna, skall ut på "fiskafänge" i morgon. Om allt går planenligt så kan jag i sinom tid förtälja hur det avlöpte. Om jag får någon fisk eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Blir jag utan slipper jag rensningen. Det ser jag också  som positivt eftersom det är en rätt "benig" syssla. Man skall aldrig skryta över hur stora fiskar man fått. men det kunde jag inte låta bli och det är därför  jag nu måste upp till bevis och visa att jag kan fiska. Var det ska ske vet jag inte- Det får jag reda på i morgon och det gör att jag känner en viss spänning inför äventyret.

Idag har jag varit på tidigare omtalad fisketur, men det blev som jag misstänkte ingen fisk att visa upp. Det var trots  det dåliga utbytet mycket trevligt att uppleva gamla minnen och visa att jag inte glömt hur man  hanterar  ett kastspö och vevar på haspelrullen. Gamla takter sitter i.  En gång i mitt tidigare liv fick jag en riktig gammelgädda på kroken och det  var ganska stretigt innan den kom upp på land. Den var inte särskilt ätbar heller, så egentligen var den inte värd besväret. Hade en sådan nappat idag skulle nog gäddan vunnit dragkampen och jag hamnat i "plurret." Det var enbart positivt att bli utan fisk för det är rent ut sagt lite oaptitligt att sprätta upp en fiskmage och skrapa bort inälvorna. Vill man ha fisk på matbordet är det mycket enklare och mer hygieniskt att bara gå till frysdisken och hämta ett paket djupfryst torsk. Jag har hört att en del barn inte har en aning om att fisken kommer från havet utan fullt och fast tror att den endast existerar i form av fiskpinnar. Fiskafänge utövas för det mesta  ute i Guds fria natur och det är nyttigt för hälsan att andas frisk luft och röra på sig, Jag drog många och djupa andetag idag och kände mig nästan som ung på nytt när jag  kom hem från en mycket lyckad dag ute i det fria och slapp att skrapa fjäll och bena ur fisk.

Jag gillar mat men jag har en liten egenhet när jag lagar mat i mitt kök. Jag vill inte följa recept och väga gram och mäta upp i  decilitrar. Därför läser jag inte kokböcker men det står en i bokhyllan för alla eventualiteters skull. Jag tycker att det blir  lite mer spännande att se vad slutresultatet blir när jag joxar efter eget huvud. Antingen har jag en viss naturbegåvning för proportioner eller också har jag tur för det jag lagar brukar både lukta och smaka gott. I skolköket hade vi en fröken som var en riktig petimeter och det var troligen hennes tjat om exakthet på grammet som fick mig att avsky hushållsvågen. Jag hittar på alldeles egna rätter i min ensamhet för att inte falla för frestelsen att bara bre en smörgås i stället för att laga middag. Det finns alldeles för många undernärda gamla tanter och gubbar och jag vill inte bli en av dem i första taget.  De får ofta sin mat i tråkiga matlådor med alltihop i en enda röra. Jag vill se var sak för sig. Jag tycker om att äta på restaurang också  för restaurangmänniskor har en förunderlig förmåga att lägga upp maten på tallriken så portionen ser stor ut och är aptitretande. De kan göra små konstverk till och med av en bit torskfilé vilket dagens bild är ett typexempel på. Mitt råd till mina medsystrar är: Slarva inte med maten och piffa gärna upp den med lite gröna blad och en tomathalva.

idag tänkte jag prata lite om skor. I tidernas början hade man inga sådana utan gick barfota eller virade in fötterna i någonting man hade till hands. Sen kom sandalen som är världens äldsta sko och den var praktisk och bra med remmar eller snören. Människan har alltid varit uppfinningsrik och fiffig.  På medeltiden blev det modernt med snabelskor och de var nog mer utstyrda än bra att gå med.  På 1600-talet ville man komma en bit ifrån marken och satte klackar på fotbeklädnaderna. Nuförtiden kan skor se ut lite hur som helst och på sommaren bär folk allt möjligt på fötterna . Det är väldigt intressant att sitta någonstans där det är mycket folk i rörelse och titta på vad nutidens folk har nertill när de skall ut och  gå. Det är variationer vill jag lova och en del är  så bedrövligt skodda att man häpnar. Våra kända vissångare intresserade sig också för skor. Cornelius hade liksom jag sett " att en del går med trasiga skor"  och Povel Ramel  uppmanade människan  att ta av sig sina skor. Det senare bör alla som går med trasiga skor göra och många människor skulle må bättre om de köpte foträta skor istället för de spetsiga tortyrelement de går omkring med. Jag kan tillägga att jag själv alltid köpt rejäla skor och därför inte haft varken liktornar eller ömma knölar på mina fötter. Det har jag haft stor  glädje av under alla årstider jag varit ute och promenerat.

En del människor går omkring och visar en perfekt fasad utåt, fast de är ganska trasiga inuti själen. Dem är det synd om allrahelst om den påklistrade fasaden rämnar och de så att säga "står där med byxorna nere". En riktig  fasad är framsidan på ett hus och jag måste säga att det finns många fina sådana i vår huvudstad. Jag är ju ingen riktig stockholmare utan bara en inflyttad lantis. Jag har därför aldrig upphört att gå omkring och glo uppåt husväggarna  på gator som jag inte tidigare vandrat på. Det är ingen mening att titta på fasader i nybyggda områden för där finns det bara fyrkantiga lådor till hus utan någon som helst arkitektonisk skönhet. Den ena är den andra lik och jag tycker synd om alla esteter som bor i dem och måste se dem varje dag. På Östermalm är det en sann glädje att vandra och titta uppåt väggarna. Det är en lisa för själen att titta på gamla sekelskifteshus och  det finns många av  dem i den förnäma stadsdelen. Det har sina vådor att gå omkring och titta på husfasader för det händer en och annan gång att  man kolliderar med förbipasserande och det är lite pinsamt. Min vän fotografen har ännu inte avfotograferat någon riktigt fin husfasad så jag får illustrera med vad som fanns till hand för dagen. Mitt råd är: gå ut och titta själv, det är värt besväret.

Idag måste jag bli lyrisk över en underbar höstdag som inte kan förbigås i tysthet. Jag hoppas att alla medmänniskor som haft möjligheter  därtill har gjort en stärkande promenad och njutit av solen och lövträdens sprakande färger. Det har nämligen min vän fotografen och jag gjort i vår lilla stads stolthet Hagaparken. Där finns det träd som är flera hundra år gamla . Där ligger också slottet där vår nyaste lillprinsessa  och hennes föräldrar bor. Några kungligheter såg vi inte till för deras bostad  är  omgiven av ett högt staket som spärrar av en stor del av parken. Man får i alla fall  vara glad över att  man  fortfarande kommer ner till vattnet och får gå längs med  Brunnsviken och titta ut över Mälaren och Bergianska trädgården på andra sidan sjön. Det var mycket folk i rörelse men ingen var så rörlig som min vän fotografen, som ser saker i  naturen som ingen annan upptäcker. Kaffet vi drack vid koppartälten smakade bra fast man får det i pappersmuggar och bullarna var lite kletiga. Allt kan inte vara fulländat. Men den här dagen skall jag minnas när vinterstormarna rasar och snötäcket  ligger meterdjupt på gatorna och man inte vågar sig utom dörren. Hösten är faktiskt en underbar årstid  och i dag var  den som allra vackrast.

På sommaren är det högsäsong för skärgårdsbåtarna och det är väldigt trevligt att åka med något av rederierna ut till öarna. Det blir billigare för en pensionär att åka med Vaxholmsbolaget för där är de gentila mot den äldre generationen och säljer pensionärsbiljetter. På Strömma Kanal bolaget drar de alla vuxna "över en kam"  och alla betalar lika mycket. Lite snålt tycker jag. Möjligen är anledningen att de äldre oftast  tar  matsäck med sig och sällan  vill spendera slantar på restaurangerna ombord. Man skall vara om sig och kring sig för då räcker pengarna längre. Det är mycket uppfriskande med sjöturer och båtarna går även vintertid fast med glesare turer. I år vill l Vaxholmsbolaget inte bara frakta varor och öbor utan vill se turister och stockholmare ombord på båtarna. Därför skall de i år bara ta ut halva billjettpriset under lågsäsongen. Jag tror inte att alla har läst den här nyheten  i tidningarna. Min vän fotografen hade det inte och blev väldigt förtjust när jag delade med mig av mitt vetande. Hon är nämligen förtjust i  båtar i allmänhet och skärgårdsbåtar i synnerhet. Ett bra initiativ är värt  stor uppskattning och det är därför jag gör lite gratisreklam  för vinterresor med skärgårdsbåt. Min vän fotografen och jag kommer säkert att utnyttja erbjudandet och  efteråt skall jag berätta om våra upplevelser.

Jag har aldrig haft några husdjur fast jag är djurälskare. Det har liksom inte blivit av att skaffa  varken hund eller katt utan jag har nöjt mig med att klappa andras husdjur. Nu har jag läst i  lokaltidningen att äldreboenden i min hemkommun skall ha en viss prägel för att gubbar och gummor skall trivas och känna sig som hemma på riktigt. Den som har hund eller katt skall få ta djuret med sig när han eller hon  flyttar in om vederbörande hamnar på rätt ställe. Det skall också finnas en bostadsform  där sällskapsdjur så att säga ingår i utrustningen. Det låter serviceinriktat och det ser jag framemot. Om jag får välja så kan jag tänka mig att bo på ett ställe där det finns en eller flera katter. Enligt min åsikt  kan inte en enda katt räcka till för ett dussintal boende. Om alla vill klappa och kela samtidigt kan det finnas risk för att det  blir slagsmål om det stackars djuret. Jag har vid ett tillfälle besökt en god vän som bodde på ett ställe där det fanns en tupp som husdjur. Den spankulerade omkring i den omgivande trädgården. Vad en tupp kunde betyda för den allmänna trivseln begrep jag inte. Han var där kanske bara i terapeutiskt syfte. Om det skall bli djurterapi för min del är hund eller katt det enda tänkbara.  Min vän fotografen är en riktig kattälskare men har tillsvidare nöjt sig med att fotografera andras kissemissar. Här avfotograferade sötnos är ett bedårande exemplar.

Idag var  det lite svalt utomhus och det kändes rätt  klä sig lite varmare.  Men inomhus är det varmt och skönt och det passade utmärkt att gå bort på tårtkalas en sådan här dag . Min vän fotografen  firade nämligen en bemärkelsedag  Det bjöds först på ett glas champagne och då blir i alla fall  jag på riktigt festhumör. Jag  hade hoppat över lunchen för jag visste av erfarenhet att  tårtan skulle vara något utöver det vanliga. Den bakas av grannen som har oanade talanger när det gäller att göra  tårtbottnar och garnera dem. De blir aldrig för söta eller för mäktiga utan bara så där alldeles lagom  perfekta och frestande. Jag skall inte tala om hur många gånger jag tog om. Jag är av födsel och ohejdad vana en riktig "gottegris"  men  lever  man lite spartansk till vardags så tycker jag inte att man skall räkna kalorier när det är fest. För övrigt är det bra att ha lite hull att ta av när det blir dags för det man numera kallar för äldrevård. De flesta som blir föremål för den sortens omvårdnad  brukar bli tämligen "magerlagda" med tiden.  På sådana ställen vankas det sällan tårta eller andra godsaker. Därför tycker jag att man skall unna sig medan tid är. Jag kan tala om att dagens tårta var fylld med de underbaraste bär och frukter och att grädden hade exakt den rätta konsistensen och fluffigheten.

I många fina  familjer finns det ofta ett "svart får " som  inte är som alla de andra. En lite udda individ som avviker från det regelrätta mönstret om hur man skall vara för passa in. Vederbörande kanske gör dumheter eller rent av har begått  ett brott. Sådana vill man inte kännas vid och man skäms förfärligt  över dem och kan inte begripa varför de vansläktas. Uttrycket "det svart fåret"  är ett gammalt talesätt för en "syndabock" och baserat på en gammal fabel om en fårahjord där alla får var vita utom en enda stackare som fått svart päls  och som man  inte ville ha med i flocken. Den stackaren buffade man ut ur hagen. Jag var nog det "svarta fåret" i min familj. Mina syskon var väldigt välanpassade och hittade aldrig på några hyss när de var ute och lekte.  Det var jag specialist på och min uppfinningsrikedom var häpnadsväckande. Därför lekte jag mest  pojkarna för de var inte lika "mesiga"  som flickorna. Inget av mina syskon, inte ens brorsan, kom hem från lekarna med skrapsår och nerfläckade eller trasiga kläder. Det gjorde jag allt som oftast och det var aldrig någon som tyckte synd om mig för att jag var tilltufsad utan ansåg  att jag hade mig själv att skylla och "fick stå mitt kast." Så här efteråt är jag glad över att jag varit  lite annorlunda. Jag hade mycket  roligare än de snälla flickorna. Fåren på bild finns på en H4-gård och barn älskar att klappa dem.

Det finns mycket konst som man kan beskåda alldeles gratis om man går ut och ser sig omkring i huvudstaden, Till och med den lilla staden Sundbyberg ståtar med en fin park där det finns många statyer att beskåda. Att parken  tillkommit på initiativ av en chokladfabrikant gör den inte sämre. Jag  går gärna dit och min vän fotografen fotograferar förstås och åstadkommer trevliga bilder. Dagens bild får mig osökt att tänka på syndafallet i  Edens lustgård. Det läste jag om när jag gick i småskolan . På min tid var religionskunskap ett måste. Numera blir det ett förfärligt"  rabalder för att skolbarnen sjunger "den blomstertid nu kommer" i kyrkan på skolavslutningen. Det anses inte var helt okey och rättvist mot de  som tror på en annan gud än den som till exempel vår kung och hans hus måste tro på för att han överhuvudtaget skall få vara kung. Historien om Adam och Eva tycker jag är rätt läsvärd. De strosade omkring i paradiset spritt språngande nakna och kunde haft det hur bra som helst om bara inte Eva  trasslat till det och lyssnat på ormens locktoner. En enda tugga på ett äpple gjorde att de åkte ut från lustgården illa kvickt och  kom på att  de inte hade några kläder på sig. För att skyla sina intimaste kroppsdelar tog de det som fanns närmast till hands och det blev  ett fikonlöv. Lövet som sitter på parkstatyn inspirerade mig till dagens betraktelser och nu ångrar kanske min vän fotografen att hon gett mig tillåtelse att publicera fotot.

För min generation är det inte någon idé att leta efter höstnyheter i någon av stadens  större affärskedjor. Det räcker för övrigt att gå till ett enda ställe för det är ingen nämnvärd skillnad på sortimentet hos någon av dem.  Det man vill ha upptill är urringat nästan ner till naveln och vill man köpa benkläder har de så låg midja att de inte ens  kommer i närheten av födelsemärket . Min vän fotografen tycker ändå att jag behöver förnya mig och gör fåfänga försök att pracka på mig något moderiktigt.  Hitintills har jag varit ståndaktig och motstått alla frestelser.  Jag kan livligt föreställa mig vad folk skulle tänka om mig om jag kom iklädd plagget jag står och håller i på bilden. Det var inte försett med bruksanvisning och jag vet därför inte om det kan kallas för kalsonger eller om det är en modernare variant av benkläder för damer. I så fall är jeansen att föredra enligt min mening, Min vän fotografen vill så gärna att jag skall se ungdomlig ut, men det får ändå vara någon måtta på föryngringsförsöken. Jag  å min sida hyser en liten svag förhoppning att om kunna påverka  henne till att  överge sin något bohemiska stil och bli lite mer sofistikerad.  Men i det stora hela  tycker jag ändå att var och en har rätt  att bli "salig på sin fason" och "tycke och smak" skall man överhuvud taget  inte diskutera.

Idag tänkte jag ägna mig lite åt molnen men inte bara de  som svävar  högt uppe i det blå utan moln sådär i största allmänhet. Moln kan vara en symbol för både glädje och sorg. Om jag säger att "jag svävar på rosenmoln" så är jag sådär obeskrivligt lycklig att jag vill ta hela världen i famn. Det händer ytterst sällan får jag tyvärr medge. För det mesta är tillvaron rätt enformig tycker jag.  Men "när    orosmolnen hopar sig"  då är det annorlunda och inte ett dugg  roligt.  Antingen är man utan pengar eller också är det fara å färde och man är högst olycklig och bekymrad och gruvar sig i största allmänhet.  Det är  mycket fantasieggande att betrakta moln när de rör sig på himlen. Inte de  gråsvarta mörka moln som vräker ner  regn eller snö. Åskmoln kan förstås vara rätt intressanta bara inte blixten slår ner i den närmaste omgivningen. Men allra trevligast är det att betrakta himlen en vacker sommardag när vita  ulliga molntussar svävar över en klarblå himmel. Det är fantasieggande och man ser  slott och landskap och underbara scenerier och drömmer sig bort från verkligheten. Så där romantiskt talar inte vetenskapen om moln utan säger prosaiskt att de är en kolloid ansamling av små partiklar, i regel mycket små vattendroppar som svävar fritt i atmosfären.  Det är en ytterst tråkig beskrivning, tycker jag.

Jag vet inte var mina idéer kommer ifrån. De liksom bara dimper ner och går sedan inte att komma ifrån. Jag kom plötsligt ihåg ett besök jag gjorde på en strutsfarm när jag gästade mina hemtrakter. Man födde upp strutsar och tog vara på allt på fågeln utom benen. Det blev de läckraste charkuterier och stekar som såldes i en gårdsbutik eller serverades i farmens egen restaurang. Skinnet gjorde man väskor och glasögonfodral av och fjädrarna kunde bli dammvippor eller hattprydnader. Folk kom i skaror till den här farmen som var en stor turistattraktion. Fåglarna spankulerade omkring i en stor inhägnad och sprätte med sina stora fötter. De kan inte flyga så det var ingen risk att de stack sin kos. Strutsen är världens största fågel och lägger följaktligen världens största ägg som väger 1 1/2 kg och tar 90 minuter att få löskokt. Den stackars strutsen har världens minsta hjärna och den väger bara 40 gram. Det är väl därför  man så förklenande  säger om vissa personer att de har höns(struts)hjärnor. Strutsen är nämligen en hönsfågel och höns anses inte höra till de intelligentaste djurarterna. Jag tycker i det stora hela att det är konstigt att man föder upp afrikanska fåglar i Sverige, men deras kött smakar ypperligt och glasögonfodralet   jag köpte är riktigt snyggt.  Jag ber verkligen om ursäkt för att jag prackar på mina läsare  onödiga kunskaper om hönsfåglar.  Men det bara blev så. Som väl är kan jag visa en bild på fågeln  för min vän fotografen  har varit påpasslig och fotograferat en.

Ibland tror jag nästan att jag är lite  av en kändis. Inte så att jag blir igenkänd på gatan och får skriva autografer. Nej då, jag kan passera obemärkt överallt för inte en kotte känner igen mig. Inte ens grannarna har en aning om att jag varit i TV och lika bra är det. Begreppet kändis är för övrigt inte särskilt gammalt för det lanserades av Yngve Gamlin är 1967. Han var ett av de berömda "skäggen" som hade lite småmysiga TV-program på den tiden.  Sådana ser man sällan numera. Därför tycker jag inte att jag får full valuta för licenspengarna. Den gångna veckan har jag fått  tycka till i media om diverse saker. Varje gång blir jag lika förvånad för det är högst ovanligt att damer i min ålder tillskrivs något som helst vetande. Det  kan väl inte bero på  att det råder nyhetstorka och att de riktiga kändisar  inte är "heta"  längre?  Nej,  jag börjar misstänka att jag har blivit aktuell för att gamlingar numera är så seglivade och många att de blivit en grupp som kan ställa krav på samhället. Man vill helt enkelt att de skall hålla sig friska och krya långt upp i åren och klara sig utan Hemtjänst. Det har jag lyckats med hittills och nu vill man veta hur det har gått till. Det har jag inget svar på  för det har bara blivit så.  

Jag har väldigt dåligt lokalsinne och jag har har aldrig lärt mig att hitta  i min stads utkanter. Det blev jag varse idag när jag skulle åka buss till en tillställning. Jag har åkt till samma plats och med samma buss flerfaldiga gånger utan problem- Men denna gång hade bussen  av för mig okänd anledning ändrat resrutt. Det blev jag varse först efter starten och ansåg det lämpligt att stiga av vid första hållplatsen och därifrån försöka ta mig till ort och ställe till fots. Hur detta skulle gå till hade jag ingen aning om och det hade inte tillfrågade förbipasserande heller. Det var bara att inse att tillställningen fick gå av stapeln utan mig och bestämma sig för i vilket väderstreck hemtrakterna  låg. Lättare sagt än gjort och det hade inte lyckats bättre om jag haft karta och kompass. Den sortens hjälpmedel har jag aldrig lärt mig använda eftersom jag anser det bäst att umgås med folk som  är födda med  lokalsinne. Sådana förstår sig  på väderstrecken och hur solen står himlen och villar aldrig bort sig . Undrar någon hur det gick för mig att hitta hem? Jag skulle inte suttit här nu om jag inte tagit bussen tillbaka till utgångspunkten. Någon bild från utflykten har jag inte men när jag promenerade så vadade jag i nedfallna höstlöv. Sådana har min vän fotografen massor av i sitt album.

Jag gillar att laga mat. Det är skapande verksamhet och det man gör kan smaka riktigt gott om man kryddar lite lagom och inte bränner vid anrättningen. Sen blir det väl lite si och så när man skall sitta ensam vid köksbordet och äta den och bara slevar upp en portion på tallriken. Det borde man inte göra utan ta efter  restaurangerna som ibland nästan gör små konstverk av en vanlig portion "kött och potatis"  De får den att se  betydligt godare ut än vad den i själva verket är. Hitintills har  min aptit varit så god att  det mesta har slunkit ner utan dekorationer. Men jag har sett att  till och med  ett par korslagda grässtrån kan verka aptitretande  om de hamnar på rätt ställe. Numera har en del maträtter som serverades i min barndom blivit sällsynta på matsedeln.  De kräver  kanske längre tid vid tillagningen eller också är råvarorna så dyra att avansen uteblir. Ingen krogägare i  vår krassa värld vill idka välgörenhet utan företaget skall ge skälig vinst. Min vän fotografen, som var ute och åt lunch häromdagen serverades en rätt som jag trodde var "utdöd" för länge sen och hon blev mäkta imponerad  av att en portion "dillkött på kalv"  smakade  ypperligt och var  upplagd så att det retade aptiten.  Nästa vecka skall jag bjuda mig själv på dillkött och jag skall lägga upp den snyggt på tallriken  Goda exempel är värda att ta efter. Och dillkött är inte det sämsta man kan äta.

Idag har det varit en jobbig dag. Jag fick stiga upp innan solen gått upp för jag skulle visas upp på TV. Någon skrynkligare gäst har nog inte suttit i en TV-soffa. Den var för övrigt bortrationaliserad och jag satt på en vanlig stol. Man avhämtade mig vid min port och när jag väl var framme gjorde en sminkös fåfänga  försök  att bättra på fasaden. Folk var snälla och vänliga och det stod en frukost uppdukad för den som inte hunnit äta något i  ottan. Mycket förutseende för min aptit riktigt tidiga morgnar är obefintlig. Det var ingen hotellfrukost men för mina behov alldels tillräcklig. Jag tog en smörgås och en kopp kaffe och var sen redo för utfrågningen. Jag  har ju varit i TV förut, men en gång är ju ingen gång så det kändes i alla fall lite pirrigt att veta att. det satt en massa folk och glodde på mig. Jag tror att jag gav tillfredsställande svar och frågorna var inte värre än att jag hade svar på alla. Förra gånger jag var i TV ställde programledaren riktigt dumma frågor men så var inte fallet idag. Det har kommit ett flertal kommentarer till mitt gästuppträdande och en del är riktigt snälla. Själv vill jag inte titta på inslaget för jag tror att jag lät som en riktig "besserwisser." Det är en ovana jag har och jag skall försöka lägga bort den om det händelsevis skulle bli fler framträdanden. Jag vill påpeka att jag uppträder bara i media om jag tror att jag kan bättra på den gamla människans anseende, Vi är inte riktigt så dumma som vi påstås vara.

Det blev ett förfärligt ståhej sedan  jag visats  upp  i TV.  Det kom en massa kommentaren och en yngre beundrare påstod att jag var "ascool."   Om jag skulle ha översatt ordet på raken så hade det haft  en ganska negativ klang och  närmast varit att betrakta som ett skällsord. Men jag har lärt mig att om jag vill vara  en modern bloggare så måste jag kunna skilja på vad som är ros eller ris och hålla mig  a jour med de nya ord  som berikat det svenska språket på senare tid. När en ung person således säger om en gammal tant att hon är cool så kan hon känna sig riktigt stolt. Är hon  "ascool"  så är det förstås  "ett strå vassare" och jag vet  inte om det går att få ett högre betyg. Påstår någon däremot att jag är "asful"  så är det motsatsen till en komplimang även om det är med sanningen överensstämmande. Det gäller således att hålla reda på nyansskillnaderna och som jag sade i TV att inte stagnera. Stagnera är visserligen ett låneord som sällan används men det betyder att man inte skall stanna i utvecklingen. Något  som inte stannar i utvecklingen är naturen och hösten kommer tyvärr att utvecklas till bister vinter. Därför passar det bra med en av min vän fotografens vackra höstbilder. Men det är bara jag som får kopiera  dem  De är hennes privata egendom.

Jag är alldeles omtumlad efter veckans upplevelser och dessutom mycket förvånad över att det blev så mycket ståhej för att jag visades upp i TV.  Många av mina snälla läsare har hört av sig med kommentarer som jag tackar för och gärna vill besvara. På min sida är det snålt om utrymmet och man får väga orden på guldvåg och dra ihop meningarna så det blir inte mycket sagt. Därför använder jag dagens inlägg till att tacka alla de som skrivit kommentar, ingen nämnd och ingen glömd, och för att de har sagt snälla saker om mig och gjort mig glad.  När jag var barn fick jag  inte mycket beröm. Ungar skulle inte tro att de var märkvärdiga bevars. Men mina felsteg  talades det desto mer om för att jag skulle få  en läxa och inte upprepa begångna synder. Det var hårda bud att  vara barn förr i världen. Pappor lekte sällan med sina barn och hade någon sagt till dem att byta blöjor skulle de inte trott sina öron och känt sig nästan förnedrade. Tacka vet jag nutidens pappor. De har förstått att familjefäder skall vara delaktiga i sitt barns liv och de kan både koka välling och byta blöjor. Som vanligt har jag kommit från ämnet men innan jag slutar för idag tackar jag än en gång dem som skrivit kommentarer. Jag  uppskattar dem mycket. Njut sedan av dagens blombild för nästa vecka kommer snön har meteorologerna sagt.

Igår strejkade jag från bloggen. Jag var på Cancerfondens Rosa bandet gala. Cancer är en förfärlig sjukdom. Jag har visserligen inte drabbats av den själv men har ändå kommit i kontakt med den på ett ganska livsavgörande sätt. Jag vill ingenting hellre än att forskningen skall göra ännu fler framsteg än den redan gjort och kanske en gång kunna utrota sjukdomen helt. Jag stöder Cancerfonden efter bästa förmåga och det är det väldigt många som gör. Cancerfonden  stöder i sin tur forskningen. Forskning kostar pengar och det har visat sig att folk blir mer givmilda om det anordnas kampanjer och galor. Det är alltså helt i sin ordning att anordna sådana och under gårdagens tillställning kom det in stora slantar. Ändamålet helgar medlen sade redan jesuiterna på sin tid och det talesättet står sig även i våra dagar. Själva festen var både värdig och underhållande. Jag åt en god middag i Cirkus trivsamma matsal och sedan blev det underhållning av bästa kvalitet . Popmusik är jag inte mycket för, därför att den ofta spelas med för hög ljudvolym och även om jag blivit lite döv på gamla dar så föredrar jag en annan sorts musik. Den som såg galan på TV håller säkert med mig om att det var  ett bra  program och när jag lämnade galan var jag fullt tillfreds med min kväll. Det tror jag att forskarna också var  för nu flyter det in nya friska pengar till deras forskning till gagn för. mänskligheten.

Jag har varit ute och rört på mig den här hösten och tillbringat några nätter på hotell. Äldre damer är väl inte den vanligaste typen av gäst men de förekommer. Nu när tekniken har gjort framsteg har man rationaliserat bort dörrnyckeln och ersatt den med en plastbit som  skall sättas in i en springa och ryckas ut igen med en viss fermitet. Det klarar jag. Men jag hade glömt att den skall placeras i en annan springa innanför dörren sedan den väl blivit öppnad. I annat fall får man famla i mörker om man kommer på kvällskröken. Glömskan gjorde att jag fann mig föranlåten att anmäla frånvaron av belysning. Rummet låg på plan 5 och jag hade transporterats dit av en hiss som inte var av allra senaste årsmodell, men den funkade uppåt. När jag ville ner vägrade den totalt att öppna sig och det blev att traska i trapporna för att felanmäla. Problemet med lyset var ju lätt åtgärdat och hissen skulle fixas lovade man.  När jag senare skulle ner för att äta middag blev det att ta trapporna igen. Motion är bra för aptiten men portieren tyckte nog att jag var en riktig "Laura" som  inte tog hissen.. När morgondagen kom och jag  och resväskan måste ner var lyckan  fullständig. En hissdörr stod öppen.  In åkte väskan  och jag gick för att hämta resten . När det var gjort  var hissen  oåtkomlig på nytt. Ny promenad i trapporna  och efterlysning av  väskan, som återfanns i en skrubb. Där fick  jag en förklaring och rehabiliterades för vimsighet. Det fanns nämligen två hissar på varje våningsplan men  jag hade bara upptäckt en. Jag hade åkt upp med hissen  för gäster och envisats  med att vilja ner med personalhissen, Så kan det bli när man saknar lokalsinne. Lämplig bild saknar jag också men en av fotografens vackra höstbilder är alltid rätt.

Jag som är lite antik tycker om att gå till Medeltidsmuséet som ligger på Blasieholmen inte långt ifrån Kungliga slottet. Där  är det  inte en massa montrar att titta på utan man kommer så att säga rätt in i  verkligheten på Medeltiden och kan känna  "historiens vingslag" som det så vackert heter. Min vän fotografen är helt begeistrad i detta museum och det tar sin tid att gå runt med henne för hon plåtar allt som fångar hennes intresse. Förra lördagen hade man anordnat en tidstypisk marknad och det var riktigt intressant att se allt som folk på den tiden tillverkade med enkla medel och sen saluförde på marknaden som var det enda ställe där man kunde köpa lite av varje och dessutom träffa folk och  ha det lite trevligt. Där fanns det  ett lite större utbud av varor och tjänster. Butikerna på den tiden var varken många eller välsorterade. Därför var marknaden en stor händelse och  folk gick "man ur huse" för att handla och umgås. Man hade inte så stora pretentioner på den tiden. Det fanns underhållning även då och den stod en så kallad harpolekare för. Musik som spelas på harpa är spröd och välklingande och har inte den ringaste likhet med det som skräller ur hgtalarna på en del varuhus nu för tiden. Den verkar avskräckande på mig och jag går hellre och handlar på ställen utan musik, Min vän fotografen  gillade både mannen som lekte på harpa och hans hustru som hade ett eget marknadsstånd. Det gjorde jag också  och det är därför jag poserar tillsammans med dem på dagens foto.

Idag måste jag konstatera att min vän fotografen och jag ser väldigt olika på saker och ting. Hon skickade mig dagens bild från sitt privata arkiv och föreslog att jag skulle skriva om Halloween. Jag kan inte med bästa vilja i världen förknippa en korp med denna nykonstruerade högtid. Men korpen i sig själv är en högst intressant fågel och väldigt inspirerande. Den är stor och svart  och den mest spridda av alla kråkfåglar. Många har väl hört uttrycket "olyckskorpar" och det härleder sig från vidskepligheten förr i världen då korpen symboliserade och förebådade olyckor, dödsfall  och katastrofer. Flög det en korp omkring huset blev man inte särskilt glad över påhälsningen utan gick och  gruvade sig över kommande tråkigheter. På den tiden vi trodde på asagudar påstås Oden ha haft en korp på vardera axeln. Där satt de och höll utkik och såg och hörde allt. Den ena hette Hugin och den andra Munin. De flaxade troligen omkring och höll sig välunderrättade om vad som hände bland människorna utanför Asgård där gudarna påstås ha haft sin boning. Om jag skall säga något utöver vad jag tidigare sagt om korpen får det bli att den anses vara riktigt "klyftig" och att den är Dalslands landskapsfågel. Själv var jag inte tillräckligt "klyftig" för att kunna  associera korpen med Halloween . Ögonen kallas ibland för "korpgluggar" det borde jag ha talat om i samband med asaguden, men bättre sent än aldrig.

Ovanstående är ett gammalt latinskt ordstäv som jag citerat. Det myntades av en romersk författare som hette Terentius som levde 195-159 före Kristus. Jag har aldrig läst någon av hans romaner och känner ingen annan som gjort det heller. Men jag tycker om ordstävet för det passar liksom in på min egen person eftersom jag tar mig för en del udda saker som inte gamla tanter brukar göra. Jag borde vara lite sirlig och vördnadsbjudande vid min ålder men det får anstå tills vidare. Det fanns på sin tid en kvinnlig kåsör som hade signaturen "käringen mot strömmen" och hon var min stora idol. Mina kläder är inte tantiga och nu finns det till och med tre par jeans i garderoben sedan jag insett plaggets förträfflighet. Mina matvanor har inte varit direkt moderna för jag föredrar hemlagad och näringsrik kost och jag har sagt negativa saker om snabbmaten och varnat omgivningen för livnära sig på pizza och hamburgare. Nu har jag testat bådadera. Pizzan får tummen ner för den är mest ohälsosamt bröd och ketchup. Men en hamburgare och måttligt med pommes frites är faktiskt inte så dumt om man gått en långpromenad och är "vrålhungrig." Kaffet på sådana ställen är också drickbart och jag har bestämt mig för att godkänna den sortens förtäringar en och annan gång . Men jag får erkänna att min åldersgrupp för det mesta äter med kniv och gaffel  och har maten på en tallrik. Det blir väldigt mycket avfall när man äter snabbmat. Men nu är jag ännu mer inne än förut sedan jag lärt mig  konsten att  äta hamburgare ute.

När man läser tidningar kan man få reda på mycket som man aldrig skänkt en tanke åt. Att tandhälsa har betydelse för våra minnesfunktioner verkar lite långsökt för mig men inte för vetenskapsmannen eller professorn. Nutidens professorer vet vad de talar om och de har inte den avlägsnaste likhet med min barndoms parodi  på professorer som var såväl tankspridda som disträa och mest sysslade med att kugga sina  stackars abiturienter. I vår tid blir många människor väldigt gamla  och blir de skröpliga också ställer det till problem. Därför skall vi helst inte bli skröpliga utan vi skall åldras på ett lite mer behagfullt sätt. Vi bör läsa tidningar och böcker och umgås med släkt och vänner och diskutera vad som händer i världen. Det är inte så svårt såvida man inte bor ensam i ödemarken. Att ha utbildning lär befrämja åldrandet men det tror jag inte på, för det finns gubbar och gummor som aldrig läst en bok som ändå blivit mer än hundra. Egna tänder eller i bästa inplantat skall vara  bra för minnet och även för det goda åldrandet, påstår den omtalade professorn som kan sin sak får man hoppas. Eftersom de flesta av mina egna tänder sitter kvar och jag fortfarande kan tugga i mig en seg biff är det kanske därför jag fortfarande kommer ihåg både det ena och det andra. Fotot har ingenting med texten att göra men det är vackert.

Jag arbetar, utan att vara ombedd, lite i folkbildningens tjänst. Jag kanske "lägger näsan i blöt" och kommer med "pekpinnar" men det är i bästa välmening och kanske lite som tidsfördriv. Idag funderade jag över "ringar på vattnet" de som uppstår när man kastar en sten i "plurret" och det blir en del effektfulla rörelser. När ett rykte "sprider sig som ringar på vattnet" är det inte alls bra utan allting blir bara värre och värre och man har "gjort en höna av en fjäder" det vill säga förstorat upp saken och gett den alldeles för stora proportioner. I ett sådant sammanhang kan det gå "kalla kårar utefter ryggraden" det vill säga man känner en rysning, ilning eller känsla av obehag. Men kåre betyder också en vindfläkt, en vindil eller en svag bris som krusar vattenytan. Man kan fråga sig hur en stackars utrikesfödd person skall bli klok på det svenska språket när ett ord har flera olika betydelser. Jag skulle "sätta myror i huvudet" på vilken invandrare som helst när jag jämt kör med mina ordstäv och gamla talesätt hur måleriska de än är. Det är därför bra när man har illustrationer till orden. Det är en kåre eller vindil som har krusat vattenytan på fotot och jag tycker väldigt mycket om att betrakta vågrörelser. Men ett "vindpiskat" hav verkar bara skrämmande.

Häromdagen blev det platt fall. Jag var ute när det var mörkt och marken var full av våta löv. Det är förrädiskt och har man en matkasse i vardera handen och halkar brukar man hamna på rygg och skada densamma eller bryta arm eller ben. Jag hamnade av någon anledning på magen och blev Hjälpt på fötter av en hjälpsam herre som frågade om jag var OK. Det var jag inte helt säker på men svarade ja för att inte besvära. Mot alla odds tog jag mig hem för att besiktiga eventuella skador. Blodet rann friskt från ett stort sår under vänster armbåge och vänster fot var svullen och i stort sett obrukbar. Min sjukvårdsutrustning består av några plåster. en rulle gasbinda och en flaska Desivon. Inte  mycket att komma med i större sammanhang så jag rev sönder ett lakan och bandagerade mig efter bästa förmåga och gick till sängs för att invänta en bättre morgondag. Då ingen förbättring inträffat under natten återstod bara att söka sjukvård. Som den goda samhällsmedborgare jag är ville jag inte belasta det stora sjukhusets akutmottagning utan anlitade min Vårdcentral som i sin tur skickade mig till en större sådan med bättre resurser. Där funkade inte  röntgenapparaterna varför jag i slutändan ändå hamnade på den stora akutavdelningen.  Och resultatet? Jo, armen blev hopsydd med 13 stygn och röntgenfotografierna visade att skelettdelarna var intakta. Det hade sparats tid och bensin om jag åkt direkt till storsjukhuset men det förstod jag först efteråt. Men jag är glad över att bara lida av tillfällig hälta och ha en snygg plåsterlapp över de tretton stygnen. "

Man skall vara naturlig och chosefri och inte konstra till sin tillvaro.  Då är det enklast att umgås med sina medmänniskor. Men man får inte var hur naturlig som helst för då kan man göra bort sig  och  "trampa i klaveret."  Naturliga människor är uppfriskande och man vet var man har dem. Naturbarn är naturliga de också och man kan använda benämningen på både barn och vuxna. Povel Ramel som var musikalisk och hade humor skrev en visa om naturbarn som var väldigt trevlig. Den hör man mycket sällan numera, vilket är synd för den visan stod i en klass för sig och hade en story.  Popmusiken har aldrig någon riktigt bra story  utan det är mest tomma ord som tjatas om och om igen.  Allt som växer i naturen borde vara naturligt men det finns mycket som är onaturligt där också.  Potatis och morötter brukar man till exempel visa upp  när de växt fel  och inte ser ut som en rotfrukt skall se ut.  En mig närstående person var helt tokig i träd som hade en utväxt där träfibrerna  gick åt olika håll i stället för att som normalt är växa lodrätt. En sådan utväxt kallas för vril och träslöjdare älskar dem och gör fina skålar av dem. Jag tycker att trädet på dagens bild inte har växt helt enligt naturens ordning och  fann mig föranlåten  att uppvisa det som ett prov på onaturlighet. Jag tycker nämligen att det räcker med höstlöv för min del eftersom några sådana orsakat att jag inte kan förflytta mig naturligt.

Jag har varit med om en hel del i mina dagar och följt mitt lands utveckling från rena U-landet till ett modernt industrisamhälle. Min gamla mormor levde i en ännu sämre värld om man får uttrycka sig så.  Hon fick aldrig någon elektricitet indragen i sin lilla stuga . Den enda belysning hon hade kom från en fotogenlampa som hon omväxlande hängde i taket eller bar med sig när hon förflyttade sig. En fotogenlampa sprider ett milt behagligt sken, men bara i den närmaste omgivningen och den osar och  ryker och måste passas omsorgsfullt. Före fotogenlampans tid lyste mormor upp tillvaron med "talgdankar".  Det blev inte särskilt ljust av den sortens ljus. Fotogenlampan var således en ren välsignelse när den  kom från England till Sverige i början av 1860-talet.  Den användes allmänt till början på  1900-talet.  Mormors gamla fotogenlampor blev arvegods och används av barnbarnsbarnen som mysfaktor  och kuriosa. De som blev utan letar i antikaffärerna  efter ett eget exemplar och är avundsjuka på den som får tända gammelmormors fotogenlampa. Den typ som finns på bilden användes mest när man gick  utomhus och jag tror att den finns  avbildad på Jenny Nyströms  tomte-julkort. Jag tycker att fotogenlampan står sig än i våra dagar. och  har själv en gammal lampa stående  på en hylla..

För närvarande är jag konvalescent på medicinskt språk. På svenska betyder det att jag håller på att bli återställd från en skada eller ett sjukdomstillstånd. För min det är det fråga om att bli bra efter vurpan jag gjorde för fem dagar sedan , då jag blev tämligen illa tilltufsad och lite handikappad. En skada kan man drabbas av på ett ögonblick men det går inte lika snabbt att bli återställd. Jag måste dock erkänna att jag gjort förvånansvärt goda framsteg och att jag nu kan sätta ner foten (den skadade) och jag kan utan större svårigheter använda den när jag skall förflytta mig från det ena rummet till det andra. Långpromenader är inte att tänka på, men man får se det  som positivt att det går att  komma till köket och tillreda stärkande föda.  "Äta bör man annars dör man och så länge det finns liv finns det hopp."  säger man. Hoppet lär vara det sista som överger människan och jag är fullt övertygad om att jag nu är på bättringsvägen. Den vägen är emellertid lite långtråkig och trist och jag har därför ingenting emot att få lite uppmuntrande tillrop under vandringen.  Den skadade armen har  tyvärr visat prov på mindre god läkningsförmåga men att den blir "helbrägda" är jag fullt och fast övertygad om.  På bilden håller jag ett fast grepp men det fanns tyvärr ingenting att hålla sig  den dagen  jag "damp" i marken.

Att vara klok eller intelligent är inte samma sak, säger vetenskapen Jag är inte så pretentiös att jag påstår mig vara någotdera, men det är inte utan att jag undrar vari skillnaden består. Jag var rätt "snusförnuftig" när jag var barn och funderade över saker jag inte borde ägnat mig åt.  Min gamla mormor strök mig ofta över huvudet och sade: "du är klok som en liten hund," Det tog jag inte som någon större komplimang. Visserligen finns det riktigt kloka "jyckar" som kan leda blinda och uträtta viktiga saker, men de flesta sällskapshundar viftar bara  på svansen eller skäller när man träffar dem.  Det man inte vet skall man försöka ta reda på och då läste jag, att klokhet syftar på kunskap och andra förmågor som en person redan har. Intelligens däremot handlar om att  man är kapabel att skaffa sig kunskap och även duger till att  använda dem. Till intelligensen räknas förmågan att resonera, planera och lösa problem och den sortens förmåga bestäms av en kombination av arv och miljö. Av detta blev jag inte mycket klokare men det går att testa sin intelligens och få sin egen intelligenskvot fastställd en gång för alla. Det tänker jag låta bli, för jag tror att det är klokast att sväva i ovisshet om både klokheten och intelligensen. Varför jag tog upp detta ämne vet jag inte men jag tycker min vän fotografens hundbild är en lämplig illustration.

Idag var det lite grådaskigt ute. Solen kan ju inte skina jämt och jag tycker att  alla som gnäller på vädret här skall vara glada att de inte bor på Filippinerna och andra ställen där tsunamier och andra otrevliga saker härjar och ödelägger. Vårt väder  och vårt klimat är bra alla dagar och alla årstider "och därmed basta."  Det är så man skall se det och det gjorde jag idag när jag var ute i regnet för att proviantera. Utevistelsen var den första sedan min numera riksbekanta "vurpa" och benet uppförde sig oklanderligt. Jag kom både fram och tillbaka  och förklarar mig därför återställd och redo för nya strapatser. I en blogg är det tillåtet att kasta sig från det ena ämnet till det andra och därför avslutar jag kapitlet väder för det går det i alla fall  inte göra någonting åt. Det damp nämligen ner en alldeles förtjusande bild i min brevlåda från min vän fotografen . Den uppvisar en klase goda saftiga frukter  av en sort som av någon anledning fått bli symbol lite nedsättande egenskaper hos manliga individer. När man säger om en karl "att han är ett riktigt päron" så  menar man att han rent ut sagt är  lite dum och inte fattar någonting.  Ingen skulle komma på idén att kalla "ett kvinns" för ett päron . Men det kommer kanske an på att Eva redan i tidernas begynnelse gjorde bort sig för ett äpples skull. Det har för övrigt spelats in en film i Amerika som fått det svenska namnet "ett päron till farsa"  och det bevisar sanningshalten i det jag säger även när jag kommer ifrån ämnet.

Ibland sitter jag och tänker på hur mycket jag hann  med när  jag var ute i arbetslivet och hur lite jag uträttar nu för tiden. Jag var sällan sjukskriven, jag tog på mig fackliga uppgifter och  försökte att göra arbetskamraterna intresserade av kultur genom att bilda bokcirklar  och fixa teaterbiljetter åt dem. På lördagarna lagade jag antingen mat åt mitt privata umgänge eller var på fest hos någon i "gänget." Vi var några stycken par som älskade fest och dans och partyna hölls alternerande hos mig eller "bästisen" för vi hade utrymme och var inte rädda för att flytta på möblerna. Vi två var Inte  rädda för besvär i största allmänhet. Det får man inte vara om man skall ha roligt här i livet. Som omväxling hade vi maskerader och jag glömmer aldrig hur "sprallig" min annars tystlåtne gubbe  blev när han var utklädd till clown och försökte imitera Charlie Rivel mästerclownen.  Under flera år gick jag  och "bästisen"  på kvällskurser i språk och lärde oss tyska och engelska. Vår engelsklärare var en stor personlighet och infödd engelsman. Honom har vi inte glömt och han har inte glömt oss heller och vi träffas sporadiskt fortfarande. Idag har vi tre ätit lunch i mitt matrum. och vi hade fantastiskt trevligt. Han kan berätta de intressantaste historier om sina skiftande levnadsöden och idag gick tiden fort.  En blogg lär ju vara en form av dagboksskrivande och jag tycker att min dag är värd att minnas. Jag  har ingen bild på dagens anrättningar men min vän fotografen lär ha blivit serverad det som syns på dagens bild.

Jag får en del kommentarer om min blogg som jag blir mycket glad över och som jag borde svara ordentligt på, men har svårt att hinna med. Nu vill jag tacka alla de som har skrivit till mig i det här blogginlägget och tala om att jag blir överlycklig varje gång någon gjort sig besvär med att skriva och kommentera. Jag gästbloggar i f d Vårdguiden också och där står det i kontraktet att jag "måste" svara på kommentarerna och ett måste är lika med ett tvång. och inte lika roligt.  Mina läsare på den här sidan betraktar jag som kära vänner. Alla behöver inte kommentera men till dem som gör det vill jag säga ett stort och varmt TACK!  Förra veckan blev jag ju genom ett fall ett fall för sjukvården, men jag kan tala om att jag nästan blivit mitt gamla rörliga jag igen. Man tar det som en självklarhet att alla lemmar skall vara brukbara, men om en arm eller ben helt plötsligt inte går att använda så inser man hur vis "skaparen" eller vem det nu var, har inrättat det,  när han gav oss två av var sort för dagligt bruk. I morgon skall 13 sydda stygn bort från armen och eftersom jag aldrig haft ett liknande "broderi" förr så ser jag med spänning fram emot att se mästerverket. Förmodligen blir det  ett fult ärr efter hoplappningen men det behöver jag inte visa för allmänheten om jag bär långärmade plagg. Vad man kan illustrera ett sådant här inlägg vet jag inte men jag skall titta efter i min vän fotografens arkiv om jag hittar något. I brist på bättre visar jag upp ett fat med caesarsallad för det är  blandat, dekorativt och gott.

Idag skulle jag satt punkt och avslutat historien om mitt sår och de tretton stygnen. Så blev det inte för det satte otäcka bakterier "P  för."  "Man skall inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken" säger ett gammalt ordstäv och jag "nådde väl inte ända fram " utan fick behålla det trettonde stygnet och fick ett nytt bandage.  Någon större tragedi är det inte  för det kommer säkert att ordna sig när jag ätit upp antibiotikan jag fick och jag är säkert  OK vid nästa  besök på Vårdcentralen. "Liten tuva stjälper ofta stort lass" är också ett ordstäv som är tillämpligt i mitt fall.  Egentligen skall gamla tanter inte "ge sig ut på det hala" för "det kan ta en ända med förskräckelse" och det var just vad det gjorde när jag damp omkull utan föregående varning. "Av skadan blir man vis" är också ett bra ordspråk, men jag tror inte att visdomen räcker när olyckan väl är framme. Hur som helst så har den här händelsen gett mig stoff till flera inlägg och jag har fått så många trevliga kommentarer att jag inte "lidit" förgäves.  "Ingenting ont som inte har något gott med sig" och för närvarande är jag "glad som en lärka" över att jag inte "stod på näsan" och fick anletsdragen tilltufsade. Det hade inte varit förskönande och "blåtiror" brukar folk göra spektakel av det vet jag av egen erfarenhet. Lite "syrak" är jag ändå på lövet som fällde mig, men min vän fotografen gör utomordentligt fina bilder av blad och ser det vackra hos det mesta i naturen.

När jag var barn bodde jag i en småstad. Alla kände inte alla men det fanns en stor gemenskap och man brydde sig om sina grannar och umgicks i största enkelhet, passade varandras ungar och gav en hjälpande hand när det behövdes. Man pratade med varandra och det var en väldigt trevlig stämning i det stora hyreshuset jag bodde i. Nu bor jag i en ännu större fastighet i storstaden och jag känner inte en kotte. Jag vet inte ens hur mina närmaste grannar ser ut. Ibland samåker jag i hissen  med någon på ett annat våningsplan som står bredvid och moltiger och tittar rakt fram. Själv moltiger jag också för det skall man göra om man bor i en storstad. Jag brukar säga: Hej då när jag lämnar sällskapet för det bor fortfarande en "lantlolla" i mitt inre och jag lärde mig redan som barn att vara hövlig. Det är en överflödsgärning för jag har åkt hiss med flerfaldiga personer som lämnat den utan några avskedsord. När jag åker tunnelbana eller buss måste jag hålla min lust att konversera i schack och sitta och stirra rakt fram. Det är näst intill en dödssynd att inleda ett samtal med en person som åker med allmänna trafikmedel i storstaden. Nu för tiden sitter de flesta och petar i mobiltelefonen och förväntar sig lugn och ro under transportsträckan. Jag för min del  tycker att det borde vara lite mindre anonymitet och lite mer av social gemenskap även i storstadslivet. Men det är bara en önskedröm. Fotografens nostalgiska bild understryker tomheten i vårt ogästvänliga samhälle..

Jag förstår inte varför vi skall ta ut julen i förskott. Julgranarna är redan utplacerade på Skeppsbron,  Kungsträdgården och i Gamla stan och affärerna plockade fram julsakerna i oktober. Det vimlar av julbordsannonser i alla tidningar. Snön har, tack och lov, lyst med sin frånvaro, men den kommer det kan vi vara säkra på. Jag är ingen älskare av julen utan tar den som ett nödvändigt ont. Numera julstökar jag inte utan köper lite julmat bara för att det skall så vara. Jag skall baka  lussekatter så småningom. Min vän fotografen hyser ett visst intresse för sådana och har stort förtroende för min förmåga  att  tillverka dem. Förtroende skall man inte missbruka och jag kommer därför att göra mitt bästa och  knåda och stå i. Saffran spelar en stor roll vid lussekattstillverkning och min fotograferande vän har redan förärat mig två små paket för de skall komma med i degen. Saffran var för mig ett helt okänt begrepp i mitt tidigare liv. I mina hemtrakter bakades det inga lussekatter till julen utan våra julbullar såg ut som de alltid hade gjort. När jag första gången såg  saffransbröd i ett konditori i en uppsvensk stad trodde jag att det var förekomsten av ägg som åstadkommit den gula färgen.  Döm om expeditens förvåning när jag ville ha "en ägg-gul  bulle." Hur det går med årets  bullbak skall jag redovisa i ett senare skede och då har kanske snön kommit. Den gillar jag bäst  när den bara finns på bild. och inte i verkligheten.  

Jag tycker att november är den tristaste månaden på hela året. Vi firar visserligen Fars dag men jag tror jag inte att fars  dag är lika populär som mors. Den kan möjligen bli det i framtiden eftersom papporna numera byter blöjor och tar hand barnen utan att det generar deras manlighet. Det gjorde de ytterst sällan förr.  Det var fruntimmersgöra och under karlarnas värdighet. Det finns ingen helgdag att fira i  november i den landsända jag numera bebor. Vi hade en  i Skåne när jag var barn. Där firade vi Mårtens afton den 10 november och var lediga från skolan. Den som så hava kunde serverade stekt gås denna afton och avslutade middagen med skånsk äppelkaka. Stekt gås är "smaskens" och skåningen som tycker om "möen mad och goer mad och mad i rättan tid" uppskattar denna fågel till dess fulla värde. Det är samtidigt en fin sedvänja att äta gås i november och jag har i mitt tidigare liv anrättat flera stycken sådan fåglar och bjudit mina skånska vänner och släktingar "att smörja kråset". Edvard Persson sade på sin tid att en gås "är för liden(liten) för två men för stor för en" men jag kan intyga att sex personer kan äta sig proppmätta på en enda fågel och värdfolket som serverat den får ändå lite över till dagen efter. Nu är jag ensam kvar av Mårtensfirarna och lagar inga gåsmiddagar längre men jag tycker att "uppsvenskarna" borde införa någon sorts helg i november som kan minska tristessen både för sig själva och för hitflyttade sörlänningar. Själv skulle jag vilja följa flyttfåglarnas exempel och "rymma fältet"  i november.

Det talas så mycket om sparsamhet i våra dagar. Allting kostar pengar och vi får inte slösa med våra resurser. Vi skall vara klimatsmarta och spara på elen och återvinna både det ena och det andra. Jag tycker  att de som producerar borde spara på allt papper och plast som den paketerar i. Idag gick jag till återvinningsstationen med det jag samlat på mig den gångna veckan. Det rymdes inte i i en papperskasse modell större. Och då är jag ett "enpersonshushåll." Hur mycket papper och plast skall det då inte vara hos en storfamilj? Jag bara undrar. Men de kanske inte orkar gå dit utan slänger det mesta i soppåsen och då är ju hela idén förfelad. Numera måste den arbetande befolkningen spara till sin pension också. Jag vill se den tonåring som har sin pensionsdag i åtanke när han börjar sitt  första jobb. Skatten slipper han ju inte för staten har ju sett till att den dras på löningen direkt men det blir nog lite si och så med pensionssparandet i början. När jag var ung fanns det inget ordentligt pensionssystem, men det kom med tiden och nu kommer min pension nästan som ett "brev på posten" utan att jag sparat ett öre till den. Men i det stora hela är sparsamhet en dygd . Trots det  finns det ändå slösaktiga människor som inte har ett öre kvar när månaden är slut, De kanske skuldsätter sig och det är inte bra, sade en gång Göran Persson och myntade uttrycket:. " Den som sätter sig i skuld är inte fri" Jag har inga skulder och känner mig fri såsom fågeln på fotografens fina bild.

Den här årstiden finns det inte mycket växtlighet att glädjas åt i naturen. Löven har ramlat av träden och gräsmattorna ser inte mycket ut för världen. Jag har köpt några blommande krukväxter för att pigga upp interiören och mig  själv.  Nu finns det blommor året runt och de säljs numera även i dagligvaruhandeln. Det är illojal konkurrens mot blomsterhandlarna som tidigare hade ensamrätt på att förse oss med blommor. Det är inte längre någon riktig ordning på affärsverkverksamheten. När jag var barn fanns det inte mycket i blomväg på vintern och skulle man storhandla fick man besöka många olika affärer för var och en sålde sin typ av varor. Tro inte att det gick att köpa kött på samma ställe som de sålde specerier. Mjölk och grädde köpte man i mjölkaffären som slevade upp mjölken den i en spann man hade med sig. Söderut heter det inte hink utan spann och ingen talade om ämbar i min del av Sverige. Men nu var det blommor som skulle diskuteras och jag måste säga att den nya tidens påfund att sälja prydnadskål som krukväxt inte tilltalar mitt skönhetssinne. Ljungen som man också säljer på hösten kan väl gå an men jag kommer aldrig att köpa prydnadskål för jag tycker inte att den pryder upp interiören. Men smaken är "forskillig" sade dansken och då menade  han att var och en får ha sin egen åsikt. Om min vän fotografen är förtjust i kål som krukväxt vet jag inte men hon har i alla fall ansett den värd att fotografera . Hon kan nämligen se det som vi andra inte har  förmågan att  upptäcka.

Hjärtat är vår viktigaste muskel. Det vet vi alla och om hjärtat inte fungerar så är vi illa ute. Vi kan ha ett varmt eller ett kallt hjärta och det har inte ett dugg med temperatur att göra utan talar om hur pass emotionella vi är. En del personer kan vara hårdhjärtade också och det är inga sympatiska typer. Vi skickar hjärtliga hälsningar i brev  till folk som vi tycker om. Ett brustet hjärta har inte gått mitt itu utan är symbol för olycklig kärlek och mycket tragiskt. Man kan förlora sitt hjärta till någon,  men det är inte så farligt för det sitter fortfarande där det ska och man har bara gått och blivit kär. Vi firar Alla hjärtans dag och  det gör vi  bara för att affärsmännen skall tjäna pengar på de blommor och presenter som vi förväntas ge till våra allra käraste. Man säger om en del personer "att de inte har något hjärta" men det har de förstås. Sådana personer ska man inte umgås med för de är ogina och rätt osympatiska. Sedan har vi pepparkakshjärtan och dem bakar vi eller köper mest i december för att servera till glöggen och det börjar snart bli aktuellt. Det godaste har jag sparat till sist och det är vaniljhjärtan med pudersocker på. En läckerhet av mördeg fylld med vaniljkräm. Det är "smaskens" till kaffetåren vill jag lova. Jag bakar dem inte själv för det är lite knepigt att få vaniljkrämen att bli kvar där den skall vara. Min vän fotografen har gjort dem full rättvisa i dagens bild.

Idag har min vän fotografen och jag intagit vår lunch på stan. Det är rätt trevligt att slippa laga sin egen mat ibland. Att äta lunch ute i Sverige är egentligen förvånansvärt billigt och jag har hört utländska turister med förvåning i rösten berätta att de ätit för under 100-lappen mitt på dagen, men när de besökt samma ställe  på kvällstid har det kostat "skjortan". Jag , som för det mesta är min egen kock vet ju att det är mest ekonomiskt fördelaktigt att laga sin egen mat. Dessutom vet man att det för det mesta smakar som man väntar sig. Det gjorde faktiskt köttbiten jag åt idag men vad jag inte väntat mig var att  den skulle vara  seg som läder. Köttet jag åt kallas för oxkött men eftersom oxar inte används som dragdjur länge slaktas kalvar av hankön vid späd ålder och blir till dillkött eller läckra möra wienersnitslar. Det som går under benämningen oxkött är mer eller mindre möra delar av gamla kossor som fallit för åldersstrecket och som inte längre är i fertil ålder och  producerar för lite mjölk. Min vän fotografen serverades samma maträtt men den var tuggvänligare och slank ner  utan minsta svårighet. Nästa gång jag går på restaurang skall jag ta det säkra för det osäkra och äta kyckling. Varför jag inte klagade? Jag tog det som en utmaning att "klara biffen" och potatisen och såsen smakade förträffligt. Dessutom intogs måltiden i trevligt sällskap. Att min vän fotografen vågat ta närbild på en kossa imponerar på mig.

Jag "dråsade" ju ikull för en tid sedan och blev ett fall för läkarvården, vilket orsakat mig ett visst obehag. Jag har ingenting att  anmärka mot vården utan jag blev väl omhändertagen och hopsydd efter alla konstens regler och  försedd med ett  bandage som var såväl prydligt som hållbart. För detta ger jag  den manlige sjukvårdaren en välförtjänt eloge. Av de tretton stygn jag lappats ihop med plockades tolv bort efter tio dagar av en mycket  kompetent manlig individ på närmast belägna Vårdcentral. Sista  stygnet lämnades kvar för säkerhets skull. Nytt ändamålsenligt bandage sattes på, tid för återbesök bokades och  antibiotika skrevs ut mot infektion. Jag har bara idel lovord för vår svenska läkarvård så här långt. Det var först när bandaget skulle bytas som problem uppstod. I min barndom fanns inga plåster och sår omvirades med rejäla "gasbindor". Gas betyder i det här fallet glest tyg.  Effektivt och bra enligt min åsikt. Det var tyvärr  inte  fallet med tredje plåstret det ramlade nämligen av efter två timmar. Så  gjorde även det fjärde trots att jag  ivrigt påtalat bristerna hos detta förbandsmaterial. Jag blev därför tvingad att själv lägga om såret. Om läsaren  har försökt att egenhändigt sätta bandage på ett sår på vänster armbåge förstår vederbörande att det är lättare sagt än gjort. Därför är det omtalade såret  just nu  omvirat med  remsor från  ett gammalt lakan. Dessa sitter kvar med hjälp av en helt vanlig gummisnodd. Nöden är som sagt uppfinningarnas moder och något bättre kunde inte mitt geniala jag åstadkomma. På måndag när jag gör återbesök skall jag inlägga protest mot nutidens "slit och slängmaterial"  och anhålla om förband  som sitter kvar. Efter denna "jeremiad" kan det  behövas en vacker bild. Min vän fotografen är värd en eloge för sin mångsidighet. och hon har fotografier som passar för alla tillfällen.

Jag har läst att det är nyttigt att äta mycket nötter. Det påstås till och med att man lever längre om nötter ingår i kosthållet. Nu skall man inte tro på allt som står skrivet men det kan ju finnas ett korn av sanning i påståendet. Jag skall därför börja äta nötter snarast möjligt och hoppas därmed att  i någon mån kunna öka på min  livslängd. Nötter är enligt vetenskapen torra skalförsedda frukter och man behöver "nötknäppare" för att komma åt den goda kärnan. Denna  är välsmakande och i hög grad  späckad  med proteiner, vitaminer och mineraler. Idel nyttigheter alltså. Nu hoppas jag bara att det inte blir hamstring på grund av artikeln så  att jag  blir utan nötter till jul. "En nöt" är således en frukt men "ett nöt" är någonting helt annat. Det kan  till exempel vara en helt vanlig kossa . En ko är ett klövförsett nötkreatur och sådana finns i stor mäng på vissa bondgårdar. Man kan också kalla en person för "ett nöt" och då anses han vara en riktig "dumskalle." I  mina hemtrakter fick en och annan person denna benämning och då ansågs han vara både dum och lite mesig. När det sägs om en sak "att det var en hård nöt att knäcka"  så  är det fråga om ett svårlöst problem man har att ta itu med.Om en person är "frisk som en nötkärna" är han en riktig "piggelin" och jag hoppas att så är fallet med envar av mina läsare  Den uppmärksamme har säkert upptäckt att det finns ett antal valnötter på dagens bild.

Jag pratar jämt om min vän fotografen och använder hennes fina bilder för att min blogg skall se tilltalande ut. Hon arbetar osjälviskt för min räkning och håller sig i bakgrunden. En del bilder av hennes bilder är manipulerade. Det heter nog något annat på fackspråk men jag är inte så hemma på sådant. Jag är bättre på ordspråk och det har väl de flesta lagt märke till.  På senare tid har jag även lärt mig att fotografera fotografen. Det kräver sin man eller kvinna för att det skall bli till belåtenhet. Det är nästan ett förtroendeuppdrag och tyvärr blev resultatet lite nedslående till en  början. Numera har objektet  både huvud och fötter med på bilden och då får jag lite beröm. Att få fotografera en fotograf är inte allom givet  och jag är mäkta stolt varje gång jag inte misslyckas. Min vän fotografen blir alltid snygg på bild, för  hon har naturliga förutsättningar för detta. Sådana saknar jag,  men om jag skall säga det själv, så ser jag rätt skapligt ut på min vän fotografens bilder. Alla skavanker går inte att dölja och jag  väntar mig inte att se bildskön ut. Men man  ser  "att jag åldrats med behag" och det är inte "fy skam" för en dam i min ålder. I och med att jag publicerar dagens foto är fotografens  anonymitet sin kos  och  bilden  går visserligen inte ut över hela världen, men jag tror att rätt många kommer  att tycka att hon har vackra anletsdrag och ser sympatisk ut.

Idag har jag varit inne i det lite egendomliga huset som ligger i närheten av  Centralstationen och som  kallas för Stockholms Waterfront Konferens  Det speglar sig inte direkt i Mälaren men närapå. Det är ett vådligt fint kongresscentra och stort värre. Idag vimlade det av unga utställare  och innovatörer. I våra dagar har det väckts ett något  yrvaket intresse för att det skall uppfinnas tekniska hjälpmedel till vår åldrande befolkning. Det är väldigt behjärtansvärt men jag tror inte att det ligger enbart idealism bakom. 40-talisterna har gått i pension och de är inte lika beskedliga som äldre årgångar har varit. När de inom en inte alltför avlägsen framtid kan behöva vård och omsorg så räcker resurserna troligen inte till och då kan det vara dags för internet och lite fiffiga uppfinningar att göra tjänst. Det var ingen måtta på idéer och uppslag. Jag blev ändå lite besviken när jag kom dit för jag hade väntat mig att få se små trevliga robotar och datorer som var programmerade för att utföra servicejobb hos en gamling. Nåja, utställarna var många. unga och fantasifulla och det mesta var mycket intressesant. Och vad skulle jag där att göra?  Jo,  jag skulle utse en vinnare och ge denne ett pris. Jag var nog som "åsnan mellan hötapparna" för det var inget lätt val. Om jag valde rätt vet jag inte, men det var i alla fall två unga kvinnor som blev väldigt glada över mitt beslut. Jag besitter ingen sakkunskap ifråga om teknisk innovation men jag förmodar att jag blev prisutdelare för att jag är  bloggare  och. lite unik- Jag blev fotograferad ur alla synvinklar men ingen har skickat mig något foto. Därför tar jag till min vän fotografens konstruerade bild om ett scenframträdande.

Julen tar handlarna ut långt i förskott och det finns redan alla attribut till helgen på hyllor och fack i affärerna. Julskinkorna ligger redan där och det tycker jag är i tidigaste laget om de skall säljas som färdigkokta.  Jag tror inte att den stora allmänheten tjuvstartar med skinkätandet före helgen. I min barndom måste husmödrarna vara lite förutseende för de saltade själv sina skinkor. Jag har varit med och vänt julskinkan i saltlagen flerfaldiga gånger i min gröna ungdom. Den koktes sedan i största grytan dagen före julafton och griljerades och i den smalaste änden förseddes den med en "fransad" dekoration av rött. grönt och vitt silkespapper. Fint skulle det vara. Men sånt "bjäfs" tror jag inte folk bryr sig om nu för tiden. Det var rätt spännande att se när mor gjorde hemlagad pressylta sedan hon kokt ett grishuvud som slaktaren tillhandahöll till ett billigt pris. Man tog till vara det mesta på grisen och vi åt även "glaserade grisfötter" när det var jul. En del använde till och med knorren(svansen) men det nedlät vi oss inte till i mitt hem. Grislevern maldes  i handvevad köttkvarn och jag har aldrig ätit så god leverpastej som den mor lagade och som fick  en pikant smak av de ansjovisfiler hon blandade in  i smeten innan den koktes i vattenbad i ugnen i den vedeldade spisen. Det riktigt vattnas i munnen på mig när jag tänker på "brunkålen" som vi brynte stora lass av och sedan serverade till skinkan och syltan. Vi julbakade också och mors klenäter och mandelmusslor åt vi som dessert med sylt och vispad grädde och pepparkaksgubbarna hängde vi i julgranen. Det var tider det och jag minns dem med saknad.

"Mycket skall man vara med om innan öronen ramlar av en"  är ett gammalt talesätt som  vanligtvis används i sammanhang då man  har upplevt något som sällan inträffar i vardagslivet. De flesta människors vardagsliv lunkar väl på i väl inkörda spår och det har mitt också gjort tämligen länge. Men efter några rader i en lokaltidning om min person blev jag hux flux lite märkvärdig. Det var ingen måtta på journalisters och medias intresse. Jag tänkte att det svalnar nog tämligen fort men nu har jag aktualiserats på nytt därför att det inte bara är jag som är seglivad utan det finns alldeles för många gubbar och gummor som lever länge. Det är väl bra i och för sig men vi kostar ju samhället en massa pengar och det är inte lika populärt. Vi blir ändå dyrare om vi  inte håller oss friska  för då räcker inte  resurserna till. Vi håller på att bli ett samhällsproblem och då vaknar intresset för vårt väl och ve hos alla möjliga instanser. Det hålls seminarier och konferenser och unga snillen ägnar sig åt att uppfinna tekniska prylar som sparar på den mänskliga arbetskraften och gör att gamlingar kan ha det bra hemma hos sig själva. Folk tror att jag begriper mer än jag gör och jag får tycka till om både det ena och det andra. Jag har redan berättat att jag fick vara med om att premiera en person med goda idéer igår och för att ingen skall tro att det bara är skrävel visar jag idag ett foto från evenemanget.

När jag  sitter i min ensamhet och filosoferar händer det att jag glömmer både tid och rum. Värst är det om jag  glömmer bort mattiderna. Idag glömde jag bort eftermiddagskaffet och det har aldrig hänt förut och det tyckte jag faktiskt var ett dåligt tecken. Det kan bli lite klent med aptiten ibland och jag får en massa goda råd om hur jag  skall bete mig. för att äta bättre.  En del föreslår att jag skall duka fint på en bricka  och sätta mig vid TV-n  som således skall tjänstgöra som middagssällskap. Jag har prövat men det gick inte ett dugg bra att äta och se på TV samtidigt. Jag har ju några kilo till att ta på men jag vill ju gärna hålla vikten ett tag till. Överflödskilona hade jag tänkt att spara tills jag blir tvungen att anlita samhällets omsorger. Jag har nämligen sett att  kläderna på de vårdade blivit flera nummer för stora allt eftersom omsorgen framskridit. Det är klart att de har ätit för lite av den framsatta maten och således borde ha sig själv att skylla. Men jag vet också att menyerna inte är särskilt omväxlande och till och med jag skulle bli trött av att flera gånger i veckan bli serverad köttfärsrätter som kallas bullar, biffar eller järpar men  har samma smak oavsett om de är runda eller platta. Jag tror på att duka fint och lägga upp maten snyggt . Det vore nog inte dumt heller att ta sig en liten aptitretare före maten. En sådan som min vän fotografen avbildat skulle sitta fint nästa gång jag skall intaga min ensamma måltid.

Jag trodde att jag till fulländning behärskade konsten att åka tåg, med SJ bör jag tillägga, eftersom de har hand om en stor del av tågtrafiken. Men jag har mycket kvar att lära blev jag varse idag. I  min barndom fanns det privata tågbolag och en del smalspårig järnväg och man hörde sällan någon klaga. Det fanns en biljettlucka på varje station och där köpte man sin biljett för reda pengar och man kom fram dit man skulle. Nu är det en hel vetenskap att köpa tågbiljett och förmodligen vill inte SJ ha några tekniska noviser som passagerare. Jag har idag gjort hjältemodiga försök att klicka mig fram till en tågbiljett och bestämt mig för både vagnsnummer och sittplats på tåget jag tänkt fara med. Det var inga större problem, men när biljetten skulle betalas var det kört. Inte tåget utan biljettköpet. Det går inte att använda ett vanligt kontokort om det inte är anslutet till internetbanken och man har en dosa och allt vad därtill hör. Min vän fotografen tillkallades som sakkunnig och i besittning av omskriven dosa och som den godhjärtade person hon är skulle hon betala från sitt konto. Det gick inte det heller vilket gjorde henne mycket uppretad på SJ. Hon köper nämligen biljetter till mål ute i stora vida världen via sin dator problemfritt. Varför SJ skall krångla till allting begriper ingen av oss. Nu ger det sig om det skall bli någon tågresa eller ej. Jag skall sova på saken. Skam den som ger sig. Men fy skäms SJ ni är inte alls "hela folkets järnväg.

Idag har jag varit på adventskonsert i Stadshusets Blå hall. Det är storslaget och vackert på alla sätt med jättekör, blåsorkester och sist men inte minst den pampiga orgeln. Orgelmusik är imposant och sakral och  har kunnat höras sedan långt före Kristi födelse. En orgel är, säger sakkunskapen, ett blåsinstrument med pipor som sitter  ordnade i stämmor och  den skall ha mekanisk lufttillförsel. för att det skall bli musik. Stadshuset skulle överhuvudtaget inte ha haft  någon orgel om inte Ragnar Östberg som är arkitekten bakom Stadshusets tillblivelse vid invigningen fick  en storslagen penninggåva av en ingenjör vid namn Oscar Hirsch. Det var Östbergs dröm att Stadshuset skulle ha en orgel och att drömmen gick i uppfyllelse skall vi alla som får lyssna till den vara tacksamma för.  Förr i världen fanns det orgeltrampare som trampade på bälgarna för att orgeln  skulle få luft så att det skapades  musik i våra kyrkor. Men det var säkert jobbigt och nu går det som mycket annat med elektricitet. Jag läste någon stans  att dem grymme kejsar Nero gillade att spela på orgel och det är det enda försonande jag hört om den otäcka människan. Han är mest känd för sina onda gärningar. Bland annat kallas han för  mordbrännare eftersom han brände ner staden Rom för sitt höga nöjes skull. Nu har jag  som vanligt förvillat mig till långt förflydda dagar, men för att återgå till konserten så är jag fullt nöjd med den musikaliska upplevelsen och för att jag blev avfotograferad på den berömda trappan i Blå hallen. Den är som bekant inte är blå utan tegelröd, men det är en annan historia.

Nu är det snart jul och man ser tomtar lite varstans i skyltfönster och i reklamtryck. Den moderne tomten ör rödklädd och har långt vitt skägg och kan skrämma vettet ur småbarnen om det vill sig illa.  Förr trodde man att tomten fanns på riktigt och att gårdens väl och ve berodde på om man stod på god fot med honom eller ej. Han var ett övernaturligt väsen och såg man honom någon gång så var han liten tillväxten, klädd i gråa kläder och bar en lykta i handen. På julafton satte man ut ett fat gröt åt honom. Den åt säkert något djur upp men husbondefolket trodde att tomten blivit mätt och belåten och att allt skulle bli frid och fröjd till nästa jul. Nutidens "hustomtar" är inte övernaturliga utan vanliga snälla personer på jobbet eller i hemmet som ställer upp i alla väder och uträttar tjänster och pysslar om. De är liksom självutplånade på något sätt och ställer inga krav. Det är mycket sympatiska personer men de får sällan den uppskattning de förtjänar. Otack är och har varit världens lön det vet de men är snälla ändå. Man kan ha "tomtar på loftet" och den som får ett sådant epitet är mer eller mindre stollig och blir till åtlöje. Min vän fotografen är barnsligt förtjust i att fotografera tomtar och hon har ögonen med sig och tar förtjusande bilder. Jag har en viss svaghet för de små gråklädda för de har inte en vaddtuss till skägg och de ser sympatiska och snälla ut. Dagens tomtebild gillar jag skarpt.

Idag tänkte jag tala om vitaminer. De  är enligt vetenskapen organiska ämnen som vi alla behöver för annars får  vi  en massa bristsjukdomar och blir bleka och eländiga. Det finns en hel massa  olika sorters vitaminer och alla har de  en bokstavsbeteckning. Om vi äter potatis och en och annan citrusfrukt så får vi i oss vitamin C.  Vitamin D måste vi ha för att stärka skelettet. Den här årstiden skiner inte solen särskilt mycket på oss utan vi får se till att få i oss  D-vitaminet på annat sätt. I min barndom tvingades jag  att svälja en sked fiskleverolja varje dag.  Det smakade "pyton." Det var inte för att min mor kände till  D-vitamin som hon tvingade mig att svälja den vedervärdiga vätskan  utan folk var liksom kloka och förståndiga alldeles av sig själv  på den tiden. Det är helt säkert också tack vare den otäcka fiskleveroljan som jag inte bröt armar och ben av mig när jag ramlade för en tid sidan. Inget ont som inte har något gott med sig. Man kan äta piller också för att få i sig vitaminer men det är helt onödigt säger doktorn för de rinner bara ut den naturliga vägen om man har ätit näringsrik och omväxlande kost. Det gör jag men jag petar ändå i mig ett vitaminpiller då och då för säkerhets skull. I min barndom fanns det inte frukt året runt men vi åt lingonsylt till allting och det var säkert en bra vitaminkälla det också. Nu kan jag frossa i vitaminer när jag vill och de är lätta att svälja om de serveras som på dagens bild..

I min barndom var det jobbigt att tvätta och jag skall inte tala om vilket besvär man hade innan tvätten var ren och fin och låg i prydliga hyllor och skåp. Nu är det hur enkelt som helst. I huset där jag bor har vi alldeles nyss fått hypermoderna tvättmaskiner som kan tvätta såväl ekologiskt som  normalt och de har en hel del massa olika program. Det är bara att bestämma sig och fort går det av bara den. Tvättstugan är en källa till split och ovänskap för en del personer saknar helt tvättkultur. Till tvättkultur hör att man skall vara färdig när tvättpasset är slut och man skall lämna tvättstugan i rent och prydligt skick. Det struntar en del personer i och jag kan berätta en sann historia ur verkligheten, som jag läst i tidningen. I det här relaterade fallet struntade person nr 1, vi kan kalla honom så, i att tömma tvättmaskinerna. När person nr 2, som tydligen är en ordentlig och snäll typ. ser detta plockar han ur maskinerna och lägger ettans tvätt i något befintligt kärl och sätter igång att tvätta sin egen . Då  dyker den försenade ettan upp och grips av raseri och klipper till tvåan riktigt ordentligt så att blodvite uppstår. Tvåan har inte begått något som helst fel men ettan  som  saknar såväl tvättkultur som socialt vett kände sig förfördelad. Både ettan och tvåan är herrar och sådana här intermezzon hände aldrig förr. Då var det enbart damer som tvättade och de nöjde sig med att skälla ner varandra och klaga hos värden om de blev osams om tvättiderna. Idag  kunde jag blivit riktigt arg för en för mig okänd  person utan tvättkultur inkräktade på min tvättid  och fyllde maskinerna innan min tid var ute. Eftersom jag är  en fridsam själ lät jag udda vara jämt. Det  gör en person med tvättkultur och socialt vett.

I Sverige är det högsäsong för amaryllis i december och den hör på något sätt ihop med julen. De som vet en del om växter säger att amaryllis är en perenn ört med lök och den förekommer över hela världen utom i Arktis.  För den som inte vet kan jag tala om att amaryllis är släkt med snödroppar och narcisser och  den finns i ett otal varianter. Jag  har ett exemplar hemma hos mig just nu men jag vet inte vilken färg den kommer att få.  Jag hoppas att den skall bli röd och ha flera klockor. Det heter faktiskt klockor  på mitt modersmål så jag har inte tagit det ur luften eller hittat på. På min amaryllis växer  stängeln  så att  det knakar och jag undrar just nu hur lång en amaryllisstjälk kan bli . Den kanske kommer att behöva ett stöd när den växt färdigt och var får jag i så fall en lämplig pinne ifrån? Det får bli en senare fråga. Jag brukar inte skryta, för det tycker jag är fult, men jag kan tala om att jag sett amaryllisen växa vilt och i massor. Den växte  i dikeskanter och på ängar precis som maskrosen gör här och det var en upplevelse för en blomsterälskare vill jag lova. Maskrosor  kan aldrig bli en upplevelse även om de ser gula och granna ut en kort tid.  Och var hade jag då denna ovanliga skönhetsupplevelse? Jo, det var på en ögrupp mitt i Atlanten som tillhör Portugal . Den har namnet Azorerna  och där vistades jag ett par veckor på den tiden det begav sig. Numera  lever jag på mina minnen och gör långresor bara  i fantasin.

Fotografering är inte särskilt spännande nuförtiden för de flesta springer omkring med sina mobiltelefoner och knäpper både det som rör sig eller står stilla. Annat var det i min barndom för då var det så gott som bara yrkesfotografer som ägde en kamera. Det var en stor händelse att gå till fotografen antingen hela familjen skulle fotograferas eller bara barnen. Man blev uppklädd i bästa "stassen" och tillsagd att följa fotografens instruktioner och inte trilskas. Fotografering var en allvarlig historia och jag har aldrig sett ett barn skratta på gamla gulnande fotografier. Det tog sin tid men på något sätt var det en omväxling i det vardagliga och det mest spännande var att titta på kameran och fotografen. Kameran var en stor svart sak på ett högt staffli  och hela härligheten var övertäckt med en svart filt. Den kröp fotografen under när det blev dags för "plåtning" och tryckte av. Jag är inte säker på om han avfyrade någon sorts blixt för man kan inte komma ihåg allting. Man använde inte film i kamerorna på den tiden utan det var plåtar som skulle framkallas i mörkrum och sedan kopieras på stadig kartong. Jag hade länge kvar ett gammalt foto på mig och min  1 1/2 år yngre broder. Vi står hand i hand, han iklädd sjömanskostym med mössan på svaj och jag är klädd i stråhatt med brätte och snygg kappa. Vi är gravallvarliga men ändå rätt söta. Numera kan man också manipulera sina foton i datorn och jag tyckte att min vän fotografen har åstadkommit en riktigt trevlig bild så här inför julen.

Jag måste erkänna att jag är en smula disträ eller skall jag säga en aning glömsk av mig och det kan orsaka  en del problem i vardagslivet. Hos mig har saker och ting en enastående förmåga att försvinna liksom av sig själv och det tar timmar att  leta rätt på dem. Idag, när jag skulle ta min söndagspromenad, var bästa paret foträta promenadskor som uppslukade av jorden. Jag hade använt dem dagen innan och  vanligtvis tar jag av fotbeklädnader i tamburen när jag kommer hem efter utevistelse. Det borde jag ha gjort även igår. Så var tydligen inte fallet  eller också spelade onda makter mig sitt spel. Skorna var och förblev borta. Jag  letade som en galning under alla husets möbler och väntade att de skulle dyka upp  men de var och förblev försvunna. Det var bara att resignera och leta fram ett annat par. För att inte de också skulle "gå upp i rök"  åkte de in i  skohyllan direkt vid hemkomsten.  Av skadan blir man vis så länge det varar. Ordningssinne är en stor tillgång och de som begåvat med ett sådant behöver aldrig springa och leta förgäves efter saker och ting. Hos dem finns  var sak på sin plats  i alla lägen och ingen tid förspills på fåfängt letande. När jag bestämt för att sluta leta och ansåg skorna förlorade för alltid  hittade jag dem konstigt nog . Och var befann de sig? Jo, på diskbänken av alla platser. Där hade jag ställt dem för att  torka av dem innan de skulle in i skohyllan. Så kan det gå med goda föresatser när man är glömsk eller disträ. En sak ligger som regel där man lagt den, men konsten är att komma ihåg var.

Allting har en historia om man bara bryr sig om att ta reda på den. Folk säger att jag är som en levande historiebok för jag "luskar" upp  allt möjligt och om de konstigaste saker.  Ibland låter jag som en riktig "besserwisser" men det är i största välmening och inte för att briljera. Nej då, jag är en blygsam person som borde blivit lärare för jag är lite pedagogiskt lagd.  Nu blev jag inte lärare men bloggare  och i den egenskapen kan det vara lämpligt att inflika ett och annat visdomsord. Ett flertal bloggare är inte särskilt visa och en del kan inte ens stava rätt. Det kan jag, tror jag . Idag tänkte jag tala om fönster, för det har nog ingen  gjort förut. Det första fönstret var bara ett hål i taket för att släppa ut röken från eldstaden. Man täckte över detta hål med något genomskinligt för att det skulle komma in lite ljus i hyddan. Så småningom flyttades hålet ner till väggen och blev fyrkantigt och ännu senare kom fönsterglaset. Numera finns det panoramafönster och en massa andra olika sorters fönster.  Min vän fotografen får inspiration av att titta på och i fönster och fotograferar dem gärna.  Det gör hon med bravur och jag blev faktiskt inspirerad till dagens inlägg av  den vackra fönsterbilden. Orkidéer gillar jag också  och jag hade en gång ett större antal av dem i ett fönster. Men de trivdes inte med mina omsorger så nu har mina fönsterbrädor bara lite robustare växter som tål lite vanvård en och annan gång.

I morgon skall jag baka lussekatter för andra gången i mitt liv och jag har nästan rampfeber. Jag har tidigare berättat att lussekatter var ett okänt begrepp i min barndom men nu är de nästan ett måste. Bröd däremot har funnits i evärdliga tider. Stenåldersbröd var ingen höjdare för det var egentligen gröt som man stekte över öppen eld för att få lite omväxling i dieten. Nu finns bröd av alla de sorter i våra dagligvarubutiker. Surdegsbröd har bakats sen långt tillbaka i tiden för jästen är en senare tids uppfinning. Bondmororna sparade en klatt deg som  fick stå och bli lite sur till nästa bak och blandade in den i den nya degen som pöste upp och blev till luftiga  och väljästa limpor. Folk har egentligen varit fiffiga och uppfinningsrika i alla tider och  utvecklingen har bara gått framåt  såväl ifråga om bröd som allt annat.  Nu  blir man alldeles" vimmelkantig" när man skall köpa bröd och får nästan "beslutsvånda" av det stora utbudet. Jag har en gång för alla bestämt mig för  att försöka undvika det vita brödet. Det är näringsfattigt säger sakkunskapen. Men visst ser de frasiga baguetterna eller painrichen frestande ut. För att inta tala om småfranska. De fanns i min barndom också och vi kallade dem för "fransbröd.". Jag begrep aldrig varför.  Det gör jag nu . Det var för att skåningen sväljer en och annan bokstav när han talar och det här fallet blev det bokstaven k  som föll bort. Min vän fotografen älskar vitt bröd  av födsel och ohejdad vana och jag måste erkänna att brödet i korgen ser läckert ut.

Idag har jag bakat lussekatter för andra gången i mitt liv. intresset för den här sortens bakverk kan verka lite sent påkommet och  jag har inte blivit direkt provocerad men  jag har fått en vink om att försöka mig på det här av min vän fotografen. En gång är ingen gång så idag gjorde jag ett nytt försök.  Eftersom min gamla hushållsassistent lade av efter förra årets julbak  blev det att återgå  till forna tiders deghantering och knåda degen med händerna. Tur att man vet hur sådant skall gå till. När degen är jäst skall den bakas ut till ett antal exakt lika stora och identiskt lika snurror. Bagerierna väger och delar in degen i lika stora "klattar" och varenda bulle har på grammet samma vikt och utseende. En amatör kan inte stå och måtta till på millimetern  och mina bullar kan därför variera i såväl storlek som vikt. Jag är ingen petimeter utan är nöjd med den personliga prägel jag har satt på dagens bullbak. Man skall även placera ett russin på ett strategisktig ställe i vardera ändan på lussekatten och det har jag också  gjort. Men russin har en viss benägenhet att antingen krypa ner i degen eller ploppa upp ur densamma och därför har vissa av bakverket bestående skönhetsfel. Men de smakade bra, tycker jag själv och en novis är nu en gång en novis. Min vän fotografen frånsäger sig allt ansvar för bifogat foto av bullbaket. Idag hade hon  viktigare saker för sig än att fotografera mig och mina bakverk. Det får man respektera.

Frukt är hälsa. Frukt skall vi äta mycket av för att vi skall må riktigt bra.. Nu finns det överflöd  och hur mycket frukt och bär att välja på året runt. Jag har tidigare gnällt över  hur lite det fanns av den varan i min barndom så det hoppar jag över i dag.  "Ett äpple om dagen håller doktorn borta" säger ett visdomsord, men de äpplen vi erbjuds vintertid är inte mycket att hurra för. En del är totalt smaklösa och andra är knallgröna och stenhårda så jag gillar dem inte alls och tror inte att jag kan spara in på läkarbesök om jag äter importerade äpplen. Tacka vet jag de svenska. De är saftiga och goda  och det är ledsamt att de tar slut efter jul. Jordgubbar påstås innehålla järn och allt som är rött ska vara extra hälsosamt. Apelsiner kan vara saftiga och goda men en del är så tjockskaliga att det är mer skal än apelsin att bära hem från affären. Bär är i det stora hela riktigt gott och nu finns det bär året om fast på vintern får man köpa dem djupfrysta. Blåbär skall vara extra nyttiga och bra för ögonen, påstår hälsokostbutikerna. Allting kan man sälja med mördande reklam och jag undrar hur mycket Lill-Babs får betalt när hon gör reklam för ett litet blåbärspiller som inte kan innehålla särskilt mycket blåbär. Världen vill bedragas men jag låter inte lura mig till att äta blåbärspiller. Då äter jag hellre lite blåbärskräm till efterätt för den vet jag att det finns blåbär i om jag kokt den själv.Visst är bilden fin och jag blir helt nostalgisk när jag tittar på den även om jag inte är säker på vem fotografen är. Det ser väldigt gott ut.

Idag är det Luciadagen som alltid firas den 13 dec. Om dag 13 infaller på en fredag så lär det innebära att det är en otursdag och då kan det hända mycket otrevligheter i det dagliga livet. Jag har inte haft någon som helst otur i dag. Det kanske beror att Sankta Lucia hållit ett vakande öga på mig och det tackar jag henne för. Att fira Luciadag är en tradition som vi svenskar har från två olika håll. Den ena kommer från nordisk mytologi och den andra från Sicilien. Jag hörde aldrig talas om Lucia i min barndom så det var aldrig något kiv i skolklassen om vem som skulle bli vald. Så här efteråt verkar det som om vi skåningar var lite efterblivna eftersom vi inte ens bakade lussekatter och jag skäms lite grann på skåningarna vägnar. Sveriges Lucia har en veckotidning utsett i åratal  och Lucian brukar åka från Kungsträdgården till Skansen i fackeltåg och sedan visas upp tillsammans med sina tärnor i TV. Jag har tyvärr aldrig fått vara Lucia varken på jobb eller i föreningar. Jag tycker att Lucior ser så trevliga ut när de "skrider" fram med tända ljus i sitt blonda hår. Lucior bör vara blonda och jag tycker inte att brunetter är riktigt traditionsenliga. Traditioner skall man vårda och min vän fotografen och jag har vårdat våra idag genom att besöka Skansens julmarknad och äta julbordbord  på Solliden. Jag måste erkänna att jag tyvärr tog för mig lite väl  mycket av det goda och jag har känt mig väldigt däst och törstig efteråt. I mina hemtrakter sade man alltid "att ögat vill mer än magen tål" och det borde jag haft i åtanke. Idag fick jag faktiskt vara Lucia i ett par minuter och det tackar jag min vän fotografen för. Bättre sent än aldrig, säger ordstävet och ett annat säger att man skall vara tacksam för det lilla.. Det är jag lite grann i alla fall.

Kaffepumpan eller kaffekulan  är en klotformad glasflaska med lång hals som man använde förr när man kokte kaffe på vedspisen. Det gjorde min gamla mormor så länge jag kan minnas och jag minns också att jag tyckte det var egendomligt att glaset inte sprack av hettan. Så här efteråt har jag förstått att kaffet, som maldes på en liten kaffekvarn med vev, inte fick sjunka till botten så länge pumpan stod på spisen. Vattnet koktes upp och sedan hälldes kaffet i och fick virvla runt en bra stund, Därefter lyftes pumpan av elden och kaffet fick stå och klarna och all sump iåg kvar på bottnen. Min mormor brydde sig sällan om att dricka ur en kaffekopp. Hon hällde upp kaffet på fatet,stoppade en bit socker i munnen och "sörplade" sedan med välbehag i sig den heta vätskan. Hon drack "på bit" som det heter. Bitsocker fanns inte utan hon fick köpa en pyramidformad sockertopp och sen knipsade hon ut lagom stora bitar med en "sockertång." Jag erinrade mig detta och blev nostalgisk när jag såg en kaffepumpa i en av stugorna på Skansen. Som barn var jag var helt fascinerad av mormors sätt att koka kaffe och att se henne dricka det. I ett av mina skåp står en kaffepumpa i ett fint klotformat nickelfodral med handtag. Så fint fodral hade inte mormor. Hennes påminde om en brödburk som  hade ett hål för flaskhalsen. Ur den serverades när hon hade gäster. Jag har köpt min pumpa på en auktion och om jag ägt en vedspis skulle jag aldrig för mitt liv vågat koka kaffe i en glasflaska. Det kunde mormor med den äran.

Julgran skall man ha när det är jul för det är tradition. Vi hade alltid julgran i mitt hem för annars skulle det inte ha känts som  riktig jul. Seden med julgranar inomhus kommer från Tyskland och vi svenskar tog efter  den någon gång på 1800-talet. Det är mysigt med julgran och  köper man en riktig gran så doftar den så gott så länge den inte "barrar." Nu finns det elektrisk julgransbelysning och alla tänkbara prydnader att klä granen med. Det fanns ingenting sådant när jag var barn. Vi fick tända julgransljus av stearin och prydnaderna gjorde vi själva. Vi flätade korgar av glanspapper i två  färger och fyllde dem med nötter eller karameller. Polkagrisar virade vi in i rött och vitt silkespapper som vi "fransade" i ändarna. Det blev riktigt snyggt. Pepparkaksgubbarna som vi barn fått kavla ut av sista biten av pepparkakdegen hängde vi också upp tillsammans med röda granna äpplen. Äpplena hade två funktioner. Dels lyste de upp och dels tyngde de ner grenarna så att ljusen satt rakt. Det var förstås meningen att allt  ätbart i granen skulle hänga kvar orört tills det blev Tjugondag Knut. Då hade vi julgransplundring och julen dansades ut. Men ungar har varit sig lika i alla dar så vi tog oss en och annan makbit av julgranprydnaderna när ingen såg oss. Det kändes  extra  festligt  när julgranen tändes och om vi fick  tända ett och annat tomtebloss. Numera har jag bara en liten plastgran som jag ställer på ett bord men det är en julgran i alla fall och det är förfärligt länge sedan jag var barn.

I går blev det inget inlägg för jag var ute och förlustade mig. Det var inte vilket nöje som helst. Det var något extra åtminstone för mig som inte rör mig tillsammans med innefolket utan lever ett lugnt och inrutat liv. Jag var bjuden på galaföreställning av filmen om "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann". Många har väl läst boken och nu har den blivit film för 63 miljoner kronor har jag läst. Filmen förhandsvisades i går. Jag blev inbjuden av en sponsor och fick ta  med en vän. Det var tur att jag fick sällskap för eljest hade jag nog inte vågat mig på att vara ute bland innefolket. Det skulle drickas champagne och minglas innan föreställningen började.  Jag visste inte exakt hur det går till att mingla, för det gjorde man inte på min tid utan det är en senare tids påfund. Bästisen och jag gjorde som de yngre deltagarna gjorde , skålade och åt "snittar" och  vi klarade  oss. med den äran. Det var mingel på två ställen och vi hade övat upp oss när det var dags för det andra och skulle helt säkert varit fullfjädrade eller lätt berusade om det blivit ett tredje mingel. Det blev det inte och när det blev dags för bion fick vi traska in på "röda mattan" och det stod en hord av fotografer som plåtade oss. Om vi blir bortklippta eller hamnar i skvallerpressen vet jag i skrivande stund ingenting om. Det ger sig när tidningarna kommer ut. Filmen får jag berätta en annan gång och något foto från evenemanget har jag inte för min vän fotografen hade laga förhinder och kunde inte vara på plats. Men tomtar är ju aktuella i juletid och på dagens bild tar jag med två stycken gulliga tomtenissar.

Det talas väldigt mycket om filmen jag såg i måndags och om boken som blivit film. det är alltid vanskligt att filma en bok som många har läst för läsaren skapar sig alltid  en egen bild av händelserna och han eller hon  blir väldigt besviken om filmmakarna har gjort om  historien, lagt till eller tagit bort någonting. På den  här filmen är förväntningarna  höga därför att boken blev en succé när den kom ut. Det är nästan en nödvändighet att ha läst boken för annars begriper man ingenting av det som utspelar sig. Filmen är en riktig "skröna" i detta ords rätta bemärkelse. För den som är obekant med ordet "skröna" kan jag tala om att en skröna  är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen. Skrönor berättas för att de skall vara underhållande. Filmen var underhållande inte tu tal om saken och gästerna applåderade livligt efteråt. På filmmakarnas vägnar hoppas jag att det inte var av artighet. Biljetten var ju gratis och alla visste ju att när filmen var slut skulle de åka till Grand Hotell och avsluta filmkvällen  med en hejdundrande efterfest i Spegelsalen. Av ren artighet och av nyfikenhet följde jag och sällskapet med till Grand och tittade på ståten en stund. Men det var ingenting för gamla tanter. Ljudvolymen var i högsta laget. Men innan jag åkte därifrån hade jag "skakat tass" med både filmregissören och huvudrollsinnehavaren. Det är ingen skröna utan dagsens sanning och jag kan intyga att  det var riktigt roligt att få vara ute bland innefolket. Den vackra ynglingen på bilden var en av värdarna och han var en riktig "charmknutte." Filmen var förstås den om "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann."

Om några dagar skall jag ut och åka tåg ett antal timmar. Vid mina tidigare tågresor har jag kunnat konstatera att så gott som varenda yngre eller medelålders resenär hela tiden sitter och pillar på sin mobiltelefon. Det kan inte jag göra för min mobil är modell äldre och den kan man bara använda att ringa och ta emot samtal på. Jag läser tidningen jag och tittar ut genom fönstret ibland, förutsatt att jag fått en fönsterplats  där större delen av fönstret inte sitter bakom ryggen på mig. Det kallas nämligen för fönsterplats även om man inte kan titta ut genom rutan. När jag åker tåg den här gången skall jag vara lite mer sofistikerad. Jag har inte köpt ny mobil, min gamla duger gott, men jag har en iPad. Vad skall den gamla "tokstollan" ha den till undrar kanske någon? Det har jag också gjort ibland för  jag har ju en gång lärt mig datorhantering med "mus" och det behärskar jag, om inte till fulländning så kan man i alla falla säga att jag klarar av det hjälpligt. Det borde räcka för en dam i min ålder kan man tycka. Men nu har jag en gång en  iPad och min vän fotografen har inte ord nog för att lovorda den lilla "manickens" förträfflighet. En iPad är, som de flesta vet, en elektrisk pryl som ger ägaren tillgång till nätet, telefonsamtal och allt annat som man kan tänkas göra på nätet. Men då skall man till fullo behärska "duttandet" och det gör inte jag. Det är kanske inte är meriterande men hitintills har jag mest använt min surfplatta till att lägga patiens på. Men jag har lite större ambitioner än så och vill lära mig  mer och jag hoppas läsaren håller tummarna för en amatörduttare.

De flesta av oss kan inte tänka sig jul eller advent utan att tända stearinljus. De brinner med vackrare låga och rinner inte lika mycket som äldre tiders talgljus. Vi nutidsmänniskor tar allting för givet och  tror att saker och ting har funnits i evärdliga tider. Det har de verkligen inte för det ligger alltid en upptäckt bakom det mesta. Ibland har vissa upptäckter och uppfinningar kommit till av misstag. Jag tror inte att upptäckten att göra stearinljus var något misstag, men det var i alla fall en fransman som kom på iden när han studerade fetter. En mycket ryktbar svensk Lars Johan Hierta som såg ljusen utomlands  tog hem idén  och grundade 1839 Liljeholmens ljusfabrik. Den finns kvar än i våra dagar och har levererat ljus så länge folk kan minnas. Och varför pratar jag om ljus? Jo. dels lider jag av idétorka och dels kan det väl inte skada att veta hur det har blivit som det har blivit. Stearinljus blir aldrig omoderna  och hos oss har de blivit en "mysfaktor"  och vi köper ljus som aldrig förr. Det finns till och med doftljus . Men man skall vara försiktig med levande ljus och jag hoppas att ingen av mina läsare springer ut på stan utan att först släcka ljusen, för då kan huset "stå i ljusan låga" när man kommer hem igen. Alla har väl någon gång hört  uttrycket "då gick det upp ett Liljeholmens" och det betyder att det börjar klarna  i hjärnkontoret. Det gör det ibland för mig och det blir jag rätt glad över. Den fina ljusstaken på dagens bild såg min vän fotografen på Skansen vid vårt senaste besök.

Om någon undrar varför vi säger "att det lackar mot jul" så har jag ingen närmare förklaring. Man säger också att det "lider mot jul" och det låter  inte mycket bättre i mina öron. Hur som helst är det inte många dagar kvar och jag tvivlar på att någon har tid att läsa vad jag skriver men jag  vill önska alla kända och okända en riktigt Fröjdefull Jul. Det låter lite högtidligare än om man bara slänger ur sig ett GOD JUL till höger och vänster. Jag vill råda mina medmänniskor att inte skruva upp sina förväntningar inför julklappsutdelningen, då blir man bara besviken. Man får sällan den julklapp man önskat sig och då gäller det att hålla masken och inte lufta sin besvikelse så att givaren ser det. "Tacka vackert" sade min mor alltid och då skulle flickan niga och pojken bocka artigt. Jag har inte sett nutidens barn tacka varken fult eller vackert så jag tror inte att det är modernt längre. Ett nutidsbarn skulle tycka att jag var "fjollig" om jag krävde att det skulle nigas eller bockas. Vi tackar alltid för maten när vi är bortbjudna och säger "tusen tack" men det är fraser och ingen äkta tacksamhet. Jag skall åka bort och fira jul och det är jag väldigt tacksam för och min tacksamhet är äkta för jag lärde mig redan i koltåldern hur man skall tacka. Vi  skulle till och med "tacka Gud för maten" fast vi visste att det var mor som lagat den. Jag önskar GOD JUL en gång till och tackar fotografen för ett fint foto.

Jag kanske skall berätta lite om  tågresan jag gjorde när jag for iväg för att fira jul söderöver. Det blev ingenting att anmärka på eftersom jag numera vet vad det innebär att åka  första klass salong. Då har man nämligen ett ryggstöd att titta på och slipper att sitta ansikte mot ansikte med en annan medpassagerare. Vad finessen är begriper jag sedan jag  åkt tåg några gånger. Det är nämligen tyst som i graven i en SJ-kupe. Där pratar folk nämligen inte med varandra. När en rundnätt dam i den senare medelåldern slog sig ned bredvid mig hyste jag trots allt ett svagt hopp om att det kanske skulle kunna samtalas. Men vid närmare påseende visade sig damen dock ha rätt så nerdragna mungipor och det första hon gjorde var att anmärka på  placeringen av mitt ytterplagg. Detta till trots att  det hängde på därför avsedd krok. Placeringen utföll ändå inte till damens fulla belåtenhet. Det gjorde tydligen inte mitt obetydliga jag heller för efter en liten stund intog damen en tom plats på motsatt sida som var ledig tillfälligtvis. Där fick hon till sin stora sorg inte sitta ostörd särskilt länge för när rättmätig ägare till platsen steg på tåget återvände damen lite motvilligt till min sida. Jag som är en tyst och försynt person gjorde inga försök att bryta tystnaden utan uppförde mig som seden är och sade inte ett knyst. Om jag skall betygsätta mig själv så är jag en rätt humoristisk person och min medpassagerare kunde fått sig några glada skratt om hon avvikit lite grann från  normalt svenskt tåguppförande. Jag var rätt pratsugen när jag kom fram och träffade mina  trevliga släktingar. De led inte av tunghäfta som väl var.

Nu sjunger 2013 på sista versen och i morgon vet jag inte om jag kan skicka några nyårshälsningar. Därför vill jag idag tacka mina läsare och alla som har skickat kommentarer för det gångna året.  Jag tycker att det har varit ett bra år och vi skall väl hoppas att 2014 blir ännu bättre. Visserligen har regeringen sagt att de skall sänka min pension men det är ingen idé att gräma sig i förtid. Det kan ju tänkas att de förlorar i omröstningen och det får bli vid det gamla och då har jag förargat mig alldeles i onödan. Min jul har Jag  firat  i Skåne och jag har haft det hur bra som helst och säkert lagt på mig ett par extra kilo. Det har varit mycket gott  att äta varenda dag och julskinkan var inte köpt färdigkokt utan spred en förförisk doft under tiden den ugnsbakades och sedan griljerades medan den ännu var varm. Jag fick min favoriträtt serverad på julbordet fast den traditionsenligt inte bör finnas där. Jultomten var jättemysig och gästade  huset  två dagar på rad för att alla familjens barnbarn skulle få sina julklappar rätt och riktigt utdelade. Barn  som har  far- och morföräldrar på olika orter kan  få fira julafton flera  dagar på rad och det tycker de bara är kul. Julen blir alltid roligare om det finns små glada barn som tindrar med ögonen när jultomten dyker upp. De som är lite större håller masken även om de  har lurat ut vem det är som döljer sig bakom tomteskägget. Är det jul så  är det och då skall man tro på tomten. Jag har barnasinnet kvar och gillar  jultomtar och att få fira jul hos kära släkten. Min jul har varit toppen och jag hoppas att hela mänskligheten skall få  ett fredligt och Gott Nytt År!