Numera är det väldigt populärt med loppmarknader. Folk sorterar ut en massa skräp och konstiga grejor som de själva köpt en gång för "att de trodde att de skulle gå att använda till något någon gång i framtiden". Sedan blev de liggande till ingen nytta. Men på "loppis" går de åt. Säljaren är glad över att bli av med skräpet och köparen tror att han har gjort ett fynd. I min barndoms Sverige fanns det inga "loppisar". Däremot hade vi lumphandlare och skrothandlare som knackade på hos bondmoror och hemmafruar. De förstnämnda ville köpa textilier av ylle och var rätt hederliga figurer men skrothandlaren var ofta "en ful fisk" som lurade av fruarna diverse dyrgripar som han köpte för några kronor och sen gjorde sig bra förtjänst på. Hemmafrun blev glad för att hon fick en extra slant och eftersom hon inte visste att hon blev lurad så skildes parterna i bästa samförstånd. Mitt liv första loppmarknad upplevde jag i Paris och åt löksoppa i hallarna efteråt för det skulle man göra om man var turist. Min vän fotografen älskar loppmarknader. Själv är jag mindre entusiastisk eftersom jag har alldeles för mycket grejor och borde sälja i stället för att köpa. Idag besökte vi en loppmarknad i vår lilla stad och fotografen handlade av hjärtans lust. Själv köpte jag bara ett glasögonfodral för en femma, men jag vill lova att det var ett riktigt fynd för det var både snyggt och billigt. Något foto av fyndet eller loppmarknaden har jag inte utan visar upp mig själv bland blommor och blad. Bojan