I går blev det inget blogginlägg för jag fann mig förorsakad att titta på Melodifestivalen. inte för att jag är särskilt förtjust musiken utan för att det är populärt och hör till allmänbildningen att veta vilken låt som vann. Programledaren var bäst fast hon tävlade inte i musik. Hade hon gjort det skulle jag röstat på henne, "Smaken är som baken" säger man och jag har min egen fast den har förändrats något med åren, I min ungdom hade vi ingen TV men på trattgrammofonen spelade vi skivor av Sven-Olof Sandberg. Han var en smörsångare av Guds Nåde och mäkta populär och smälte våra hjärtan när han sjöng "När bröllopsklockor ringa." Den skulle absolut inte ha platsat i årets stora Melodifestival. Vi såg väl hur det gick för Tommy Körberg och gubbarna. När jag var ung läste vi kärleksromaner också och ju mer sentimentala och ju mer olycklig kärlek de handlade om desto bättre sålde de, Min vän fotografen placerade mig i går under ett något bedagat kameliaträd och då kom jag osökt att tänka den kända romanen Kameliadamen av Alexander Dumas. Jag har gråtit floder över osjälvisk kärlek och sorglig död när jag läste boken och har också fällt tårar då jag såg Greta Garbo göra den tragiska rollen på bio. Dagens ungdom har inte mycket till övers för tragedier och smörsång och gillar andra tongångar och berättelser. Om jag skall säga det själv så är den Kameliadam som min vän fotografen plåtar lite hurtfriskare än Greta Garbo fick vara. Eller hur? Bojan