Man skall ha lite självdistans och inte låta högfärden stiga sig åt huvudet. Det vill säga följa Jantelagen och inte tro att man är något. I dag blev jag något som en äldre person inte blir vanligtvis, nämligen intervjuad om mina åsikter. Inte åsikter i största allmänhet utan mina åsikter om den svenska välfärden eller rättare sagt den välfärd som kallas pension. När jag föddes var det nämligen bara soldater eller andra som tjänat den svenska staten som kunde få pension. Alla andra fick reda sig bäst de kunde eller få sitt uppehälle av den närmaste släkten. Det var hårda bud men så blev folk inte så gamla heller på den tiden. Det blev lite bättre år 1913 för då fick alla 67-åringar så kallad allmän ålderspension. Den var inte mycket att hurra för utan det behövdes nog lite sparade slantar för att de inte skulle svälta ihjäl. Den blev lite bättre så småningom och 1960 fick man ATP-pension. Den som tjänat in maximal sådan kunde resa utrikes och leva livets glada dagar på ålderns höst. Den reformen blev rena Ebberöds bank för staten och det får framtida pensionärer sota för. Sparar de inte själv till sin pension får de det nog "knapert" på gamla dar. Av mitt resonemang bör framgå att vi har kommit fram till 2013 och att allmän pension fyller 100 år. När en viss tidning tänkte skriva om saken blev jag med ålderns rätt intervjuad. Min vän fotografen var inte närvarande vid tillfället och därför använder jag idag en bild som utan att vara aktuell ändå besitter en viss storlagenhet. Bojan