Jag har numera titeln bloggare och det verkar som det är en titel i tiden. Det är någonting som har stor genomslagskraft och som verkar vara riktigt inne. Jag började blogga så smått för att roa mig själv och drömde aldrig om att få mer än ett par stycken läsare, men det blev till min stora förvåning rätt många. Lika många läsare som Bildt och de andra "storfräsarna" har får jag aldrig, men jag är mäkta stolt över dem jag har. En del av dem bor minsann långt från mina hemtrakter och ryktet om Bojan verkar så att säga ha spritt sig. Mina läsare vet en del också och i fortsättningen kommer jag att vända mig till dem när jag gått bet på sådant som inte ens Google har svar på. Som jag tidigare meddelat har jag i flera dagar varit helt fixerad vid en gammal visa. Mer än melodin och tre ord av visan kunde jag inte erinra mig hur jag än funderade. Inte kunde jag släppa tanken på den heller och klagade min nöd för läsarna.Tack vare minnesgoda sådana vet jag namn på författare, tonsättare och kan hela texten. Jag kan lyssna på sångerskan och njuta av musiken för jag fick minsann en inspelning också. Jag känner djup tacksamhet över bidragen och för att fixeringen äntligen har släppt. Bojan