Det är nog vår ute trots att jag inte har sett ett enda träd som börjat grönska ännu. Snödroppen är inget vårtecken för den blomman kunde jag plocka i slutet på februari i mina hemtrakter. Men i dag har jag för första gången hört koltrastens ljuvliga drillar. Den fågeln kan sjunga hur länge som helst utan bli trött och skroivlig i halsen. Det är hannen som sjunger och är svart och vacker. Honan är inte lika färgstark och har inte tid med att konsertera utan tiger still och ruvar på äggen. Hon får dra det tyngsta lasset så att säga. Koltrasten 'är Sveriges nationalfågel och skall egentligen bo i skogen enligt naturens ordning, men sedan 1900-talet finns den också i städernas parker och i villabebyggelsens trädgårdar. Att den flyttade till stan beror kanske på att det finns lite mer maskar och kryp i rabatter och gräsmattor och det är kanske roligare för en koltrasthanne att sjunga från en gren i stadsmiljö än att låta sig höras från grantopp i skogen. Jag kan berätta att koltrasten tillhör familjen trastfåglar och således inte är en mes utan en kaxig fågel som kan ta för sig vid fågelborden också och skrämma bort de stackars småfåglarna Trots detta gillar jag koltrasten och blev glad när den sjöng för mig medan jag väntade på en buss som var försenad. Fågelsång hör våren till och jag skall ut och vandra i parkerna varje dag och lyssna för nu är jag säker på att det äntligen har blivit vår. Det var inte en dag för tidigt. Bojan