Blåsippor är vårens budbärare och vackra små blommor som man sjöng om när man gick i skolan. De växer inte stadens parker utan man måste ut i den riktiga naturen för att få syn på dem, Det skall jag göra på lördag för jag vet att de växer i oas i staden och att deras växtplats ännu inte har blivit exploaterad av stadens byggherrar. Jag tycker inte att man skall bygga bostäder där det kan växa blåsippor och man kan skymta ett rådjur eller en häger när man är ute och promenerar. Innan blåsippan hunnit blomma ut kommer vitsippan, som har det vackra latinska namnet Anemone Nemorosa. Den blomman förekom i min ungdomsdagar i en mycket vacker dikt som var lika vackert tonsatt. Denna hörde man ofta trubadurerna sjunga och hade sångaren vacker sångröst kunde man själv röras till tårar. Om jag i dagens läge fäller tårar över musik så är anledningen den att nutida poplåtar sällan har vettig text och jag inte med bästa vilja i världen kan finna något välljud i popmusik. Nu har jag spårat ur och istället för att i mitt inlägg skriva lyriskt om vårens blommor hamnade jag i gnäll om nutida musik. Jag ber alla popälskare om ursäkt för att jag älskar visor och tycker att till exempel Evert Taube var en mästare i att skriva fina texter och skapa vacker musik. Smaken är "forskillig" sa dansken och det har han fullständigt rätt i. Om någon läsare känner till visan om Anemone Nemorosa är jag tacksam för tips om var den står att finna. Den var så poetisk och melodisk, tyckte Bojan