Det går sakta med våren och så här skall det väl inte se ut i mitten på April, men det gör det. Som alla kan se så fryser den stackars anden om fötterna och värmer en fot i taget. Om jag varit and skulle jag överhuvudtaget inte gått ut på isen utan jag skulle hållit mig på land för där har den mesta isen försvunnit efter att solen har lyst på både fåglar och människor ett par dagar. Egentligen begriper jag inte att änder och andra fåglar överhuvudtaget kunnat överleva i vinter. Och varifrån får de sin mat när is och snö täcker land och vatten. En del lever på talgbollar och gammalt bröd och förståndiga sjöfåglar flyttar in till Strömmen för där är det utspisning hela vintern och öppet vatten. Överlever gör det stora flertalet ändå på något konstigt sätt. Men det var inte fåglar jag skulle orda om utan om vårkänslor och dem drabbades jag av när jag hörde att någon hade en blommande tulpan i sin trädgård. Påskliljor och snödroppar har jag sett men inte en enda krokus har jag lyckats få syn på. Nu kanske man till och med kan hoppas på scilla och vårstjärnor för i mina hemtrakter går vi man ur huse för att titta på en backsluttning som varje vår är ljuvligt blå av dessa små blommor. Backsluttningen finns nedanför Huvudsta Gård och är en sevärdhet de få dagar blomningen varar. Jag skall njuta av fägringen när det blir dags och då känner jag att nu är vår och då kanske den stackars anden rent av kan simma omkring och inte behöva stå på ett ben och se hungrig och frusen ut. Jag tror att det blir vår i år också även om det sett mörkt ut. Bojan.