Jag försöker alltid att se tillvaron från den ljusa sidan och raljerar mestadels respektlöst om livet i helg och "söcken". Egentligen har mitt eget liv aldrig varit någon dans på rosor men jag har försökt att hänga med i alla turerna och anpassa mig efter omständigheterna. "Gnällsippor blir aldrig populära och så länge jag kan gå och stå tänker jag inte beklaga mig över mina krämpor. En åldring har ju inte särdeles ljusa framtidsutsikter och om jag fick välja skulle jag helst vilja slippa att bli ett fall för äldrevården. Den är som den är och för den riktig sjuke ibland rätt påfrestande- Det har jag sett de senaste månaderna då jag så gott som dagligen hälsat på en nära släkting som till slut inte orkade längre. I går skrev jag inget inlägg för det kändes omöjligt att kåsera när läget blev allt sämre och mina tankar var helt och hållet koncentrerade av det som hände vid sjuksängen. Sjuklingen tog sitt sista andetag idag på förmiddagen och jag är djupt sorgsen. Livet måste ändå gå vidare och en tröst i bedrövelsen är att ett långt lidande är slut. Bloggar skall, har jag förstått, helst vara lite pladdriga och mest handla om ytliga saker. Men jag tillåter mig att skriva på mitt eget sätt och livet är nu en gång en rätt allvarlig historia som det inte går att skämta om när man är ledsen