I min barndom fanns det varken radio eller TV. Nöjesutbudet var magert. Man kunde få gå på söndagsmatiné  på Röda Kvarn, den biograf som brukade visa Fyrtornet och Släpvagnen och några andra barntillåtna filmer någon gång i månaden.  Om man hade 35 öre förstås. Veckopengar var ett okänt begrepp på den tiden. Söndagskvällar under sommaren spelade Frälsningsarmen på ett av stadens torg och de hade stor publik. Det hände också att någon uteservering hade en trio som spelade på sommaren, men det var mer för vuxna för vi fick inte vara ute på kvällarna. Musik var fint  och och hördes inte varje dag

Men det som vi gillade mest var gårdsmusikanterna. Som regel var de inte några virtuoser och spelade falskt ibland. De gick in på gårdarna. Innergårdar  hade alla hus på den tiden för man hade inte börjat bygga den sortens hus som vi har nu och som liknar fyrkanter. För oss barn var de en sensation och vi följde dem  från gård till gård och hjälpte dem ibland att plocka upp kopparslantarna, som hemmafruarna kastade ner från sina fönster inlindade i en bit tidningspapper. Hemmafruarna uppskattade lite omväxling i tillvaron. Kom det mycket pengar nerdimpade blev det da capo och alla var glada och nöjda, Nu finns det inga gårdsmusikanter längre utan man ser möjligtvis någon enstaka speleman med dragspel eller fiol  som spelar i  någon tunnelbanenedgång. De är inte dugg pittoreska. Musikanterna  på fotot är säkert proffs och alltför välklädda för att nöja sig med småslantar men de pryder onekligen stadsbilden.