Jag har märkt att mitt sätt att uttrycka mig på är en smula annorlunda än den ynre generationens. Ändå har vi svenska som modersmål om vi är födda i Sverige förstås. De utrikesfödda skall vi lämna därhän denna gången för de har det tillräckligt knepigt ändå när de kommer hit och skall börja använda "ärans och hjältarnas språk." Den benämningen på vårt modersmål är det väl bara gamlingar som känner till. Ordstäv och gamla talesätt är min "käpphäst" och häromdagen träffade jag en person som var så facinerad av dem att hon tänkte skriva en bok med bara ordstäv och gamla talesätt. Ordstäv ska man inte ta för bokstavligt, men medge att de "slår huvudet på spiken" ibland. Dagens bild  illustrerar det kända "då gick det upp en talgdank." Underförstått att begreppen klarnade. Det har moderniserats lite och man kan i våra dagar säga "då gick det upp ett Liljeholmens." Talgdank var nämligen forna tiders föregångare till stearinljus och av rätt dålig kvalite. "Det är hugget som som stucket" låter obegripligt för de flesta men betyder "att det kan kvitta lika" eller att  "det ena goda förskjuter inte det andra." En del uttryck låter som rent "gallimatias." Det sistnämnda är  urspungligen latin och betyder "struntprat" eller nonsens. Det är antagligen just precis vad jag håller på med när jag istället borde "hålla tand för tunga."

Jag måste erkänna att det är bättre "att tala klarspråk" i vår moderna än att använda ordspråk. Jag beundrar vår tids ungdom som både talar och skriver kort och koncist. Den kortaste kommentar jag fått på mina skriverier bestod av det enda ordet "Hej" och det tog jag faktiskt som en riktig fin komplimang.

Bojan