Jag brukar fundera över hur nutidens ungdomar skulle tänka och uppföra sig om de förflyttades hundra år tillbaka i tiden. De skulle stå alldeles handfallna och inte veta varken ut eller in. Själv skulle jag blivit lika konfunderad om jag som tioåring utan föregående varning hamnat i nutiden. Jag skulle inte fattat ett jota om jag sett en unge i samma ålder sitta och pilla på en liten rektangulär sak och sen sätta den till örat och börja prata med någon rakt ut i luften. Jag skulle bli vit ännu mer förvånad över att se att även vuxna människor ute som inne satt och "lekte" med samma sorts prylar. En del av dem är visserligen av lite större format men det är samma sorts pekande och duttande. Nu kan ju ingen förflytta sig tidsmässigt annat än i drömmen men medge att tiderna har förändrats och vi med dem. Men jag undrar om vi hela tiden måste vara uppkopplade och ha den allra senaste versionen av mobilen eller surfplattan. Jag är ingen bakåtsträvare men det var lite enklare förr. Jag är född innan det fanns telefoner. Min mormor som föddes ännu tidigare upplevde en tid då det inte fanns någon nämnvärd industri utan de allra flesta livnärde sig på jordbruk och fattigdomen var stor. Hon hade inte många jordiska ägodelar och bodde i en backstuga. De enda bekvämligheter hon höll sig med var en vedspis och ett par fotogenlampor. Sådant rör sig i mina tankar då och då och jag vill att vi som lever nu skall vara tacksamma för att vi har det modern och bekvämt. Det gör faktiskt jag. Backstugor finns det inga kvar länge så bilden på ett annat gammalt hus får duga.