idag har jag flanerat på Djurgården. Flanera är nog inte rätta ordet för det blev en långpromenad på flera timmar som kändes i mina gamla ben efteråt. Men det är värt att anstränga sig och vandra från Blockhusudden längs vattnet och ut till det gamla Kruthuset. Det är lummigt och grönt, hela vägen, vågorna kluckar mot stranden och allt andas lugn och ro. Ingen trafik stör tystnaden. En och annan cyklist svischar förbi, men en cykel sprider inga avgaser och förorenar inte naturen. Kruthuset är kafé numera och servar såväl båtfolk som andra besökande. Min vän fotografen och jag styrkte oss med kaffe och en läcker kanelbulle innan vi anträdde återfärden. Djurgårdsbrunnskanalen passerade vi över i båda riktningarna och den gör sitt till för att försköna Södra Djurgården. Det var vår franskfödde kung Carl IVX Johan som tog initiativet till kanalen som blev färdig 1834 och kostade en förfärlig massa pengar på sin tid. Den har en sträckning från Lilla Värtan i väst till Djurgårdsbrunnsviken i öst och numera trafikeras den mest av kanotister och fritidbåtar. Men den förskönar onekligen Kungliga Djurgården och gör sig rätt så bra på bild. Nästa Djurgårdspromenad skall jag göra längs kanalen och då skall jag passa på att se på fågellivet vid Isbladskärret. Djurgården är inte bara Gröna Lund och tingeltangel. Djurgården är en underbas oas som inte nog kan prisas.