Igår berättade min tidning att semesterlagen firar 75 år i Sverige. Den var inte lika generös i tidernas begynnelse som den blev så småningom. Då var den bara 14 dagar med lön. Den har sedan dess blivit längre undan för undan och 1978 fick svenskarna sina 5 veckors semester. I USA är det sämre villkor. Där har den som jobbar privat bara 10 dagars ledighet med betalning. När jag själv började förtjäna mitt levebröd för bra längesedan var semester ett helt okänt begrepp för de allra flesta. Man jobbade 6 dagar i veckan och vilade sig den sjunde. Allt enligt tredje Guds bud och det var väl bara på grund av budordet som söndagen var arbetsfri för större delen av den arbetande befolkningen. När jag var i 20-årsåldern fick jag min första "semester." Den bestod av 4 dagars ledighet utan lön. Den senare var inte särskilt väl tilltagen så man kom inte särskilt långt på 4 dagar med klen reskassa. Det var väl inte meningen heller utan det var väl mer tänkt som en liten uppmuntran i "jämmerdalen". Fem veckors betald semester hann jag aldrig med att få. Så blev det först 1978, men detta har jag kompenserats för i rikt mått på gamla dar. Nu har jag semester året runt och behöver inte göra ett handtag för slantarna som staten skickar regelbundet varje månad. Jag är inte säker på att de som nu gnetar och pensionssparar kommer att få det lika beviljat när det blir dagsför dem att få livslång semester. Bojan