Jag har alltid varit lite romantiskt lagd. Som barn läste jag sagoböcker och dagdrömde att jag var en vacker prinsessa som bodde i ett ståtligt slott med torn och tinnar. Sagoprinsen kom givetvis och red bort med mig till ett ännu vackrare slott och sen levde vi lyckliga i alla dagar. När mor hojtade: "sitt inte här och dröm jänta utan gör lite nytta" var man tillbaka i den bistra verkligheten, När jag blev lite äldre tjuvläste jag kärleksromaner som mor och de andra hemmafruarna läste för att glömma bort den trista verkligheten. En sorts dagdrömmeri det också. Dessa romaner var tårdrypande till max och handlade oftast om mannen av börd och kvinnan av folket och deras vedermödor innan de äntligen fick varandra. Det var romantik som hette duga. I Allers familjetidning läste man följetonger av Hedvig Courths Mahler som var den tidens bestsellerförfattare. Det var hjärtknipande historier om olycklig kärlek i massor av avsnitt innan det blev "happy end." Nutidens ungdom skulle skratta sig fördärvade åt den tidens romantik. De kanske inte ens vet vad romantik är. Jag har kollat och den påstås vara en kulturrörelse som betonar känslan på bekostnad av förnuftet. Det må vara hur som helst med den saken. Jag tycker fortfarande att slott med eller utan sagoprinsar är romantiska och fantasieggande..