Jag håller på att smälta intrycken från min Visbyresa och måste nästan nypa mig i armen för att känna efter att den var verklighet och inte en dröm. Visst har jag hört och läst om Almedalsveckan, men att det var så mycket folk och evenemang trodde jag aldrig, Det var nästan inflation i kändisar och själv kände jag mig som ett lite udda inslag i stadsbilden. Det var lite dumdristigt att vara med och ha åsikter, men jag tyckte att det var ett bra förslag jag skulle prata för. Jag kände mig nästan som språkrör för de äldre som sällan får lov att tycka till och inte heller anses ha mycket att komma med i större sammanhang. Det hade kanske inte jag heller, men "friskt vågat är hälften vunnet" sägs det. Jag blev nästan "kändis" på kuppen. men det var nog inte på grund av mina insatser utan för att folk gjorde stora ögon när de såg att jag kunde ta mig fram utan "rollator" och dessutom "hade mål i mun." Jag fick till och med vara med i såväl radio som TV . Troligen för att damer i min ålder sällan visas upp offentligt eller också hade den riktige kändisen fått laga förfall eller kommit för sent till flyget. Jag gjorde tyvärr bort mig i TV när jag kläckte ur mig att jag varit pensionär i 50 år. Det var inte med sanningen överensstämmande. Rätt skall vara rätt och hade jag tänkt innan jag talade hade jag sagt 35 år för så länge har staten bidragit till min försörjning. Det hyser jag stor tacksamhet för. Bojan