Jag är inte uppvuxen med glass. Det fanns nämligen ingen att köpa när jag var barn. Fint folk kunde vara ägare av en glassmaskin. Någon maskin i ordets rätta bemärkelse var det inte utan en enkel träbytta som fylldes med isbitar och salt och hade skål i mitten för glassen. Ingredienserna rörde man för hand så att allt skulle bli genomfruset. I bästa fall kunde man ha en vev på apparaten. På den tiden åt man inte glass i vardagslag utan det var en dessert som bara förekom på riktigt nobla kalas. När jag blev tonåring fanns det glass att köpa i handgjorda strutar i en glassbutik som var stängd på söndagar. Vi hade inga slantar varken vardag eller söndag, men om man händelsevis blivit ägare till en 25-öring kunde man kosta på sig en strut att festa på. Under andra världskriget när allting var ransonerat var glassen i det närmaste obefintlig. En mig närstående person som var fyra år när kriget var slut hade aldrig varken sett eller hört talas om glass. Hon serverades sådan på en bröllopsfest som gick av stapeln när det fortfarande var ont om matvaror och berättade efteråt att hon fått en efterrätt som varit väldigt kall men att såsen varit god. Med denna beskrivning menade hon att anrättningen blev njutbar först när den smält och blivit flytande. Jag skulle nog sagt samma sak om jag hade fått mig en glass serverad som fyraåring. Då var det också världskrig och matbrist och ordet glass fanns inte ens i min vokabulär på den tiden. Bojan