Liljekonvaljen är liten och oansenlig men fylld av väldoft. Den figurerar i litteraturen och används i brudbuketter. Maria Lang har skrivit en deckare om ond bråd som har samma titel som min rubrik. Hon har i sin tur knyckt titeln från Gustaf Fröding. Han är riktigt romantisk och det är synd att ingen läser honom längre. I mitt tidigare liv plockade jag alltid liljekonvaljer i juni, inte i en liten dunge precis utan i en vacker skog som inte ligger så långt bort och som man inte hunnit med att skövla än så länge. Min vän fotografen hade aldrig satt sina fötter i denna skog och än mindre plockat några konvaljer där, men hon uppskattade trädens sus och fågelsången och fick ihop en liten blombukett hon också. Man har i denna skog, utan att det stör idyllen, märkt ut vandringsleder i olika längder. I en skog är luften lätt att andas och där brukade jag avverka en milrunda minst en gång i veckan utan att tappa "flåset. Det är kanske därför som jag fortfarande "har lite spring i benen." Våra gröna oaser skall vi vara rädda om och det var jag när jag plockade konvaljer. Jag tog några stycken här och där och fotografen tog ännu färre. Vi är inga vandaler utan har vett att uppföra oss fint i Guds fria natur. Vi medförde kaffekorg och kände oss styrkta till kropp och själ när vi vände hemåt. Motion och frisk luft är bra för alla åldrar. Bojan