"Människan lever icke av bröd allena." Det är så sant som det är sagt. Vi behöver lite själslig spis också. Det är visdomsord som man sällan tänker på. numera. I gamla tider när de flesta människor hade det fattigt och eländigt var religionen och ett bättre liv efter hädanfärden den enda trösten menigheten hade. De högre stånden levde, om icke i sus och dus, ett bättre liv och behövde inte himmelriket på samma sätt. Det vore mig fjärran att skämta om religion men en sak har förvånat mig, Det är hur judar, kristna och muslimer kan påstå att de har en och samma gud. För mig låter det inte riktigt trovärdigt när det behövs tre olika sorters lokaler för att tillbedja honom och de ständigt kivas om vems Gud som är den ende och rätte. Och varför pratar jag om det här, som inte är mitt ämne alls? Jo, min vän fotografen och jag hamnade som av en ödets skickelse mitt i en andaktsstund i Guds fria natur under söndagspromenaden. Det var stämningsfullt och vackert och föredömligt kort. Vi kände oss väl till mods av psalmsång i det fria och välbefinnandet blev inte mindre när det efter välsignelsen förkunnades att det skulle serveras kaffe och hembakt för en mycket liten slant. Det smakade förträffligt. Var ägde då detta rum? Jo, utanför det historiska gamla slott i vilket det en gång smiddes ödesdigra ränker mot Gustav III. Slottet ägs numera av Svenska kyrkan och vi underrättades också om att man där håller sommarkonserter på onsdagskvällarna. Min vän fotografen och jag tänker gå dit lyssna har vi bestämt oss för. Vi gillade atmosfären och kände historiens vingslag. Bojan